icke minst mot Irlands högre prästerskap. »Ireland is a bishopridden country.» Detta blev dock väl starkt för irländarnas religiösa sinnen, och starka protester höjdes även från republikanskt sinnade präster.
Men regeringens medlemmar ådagalade ej mindre fighting spirit. Mr Cosgrave och hans ministrar reste landet runt och uppträdde på talarstolarna utan att bekymra sig över republikanernas våldsamma opinionsyttringar. Och de skrädde ej heller orden utan tillämpade det gamla ordspråket att man skall rätta målföret efter föremålet. En gång, då finansministern Mr Blythe beträdde talarstolen, möttes han av republikanernas stridsrop:
»Up De Valera!»
»Ja, för all del», svarade Mr Blythe gemytligt, »om han försöker ställa till krig en gång till skall han komma upp i ändan av ett rep.»
En sådan replik förfelar ej sin effekt på Paddy.
Inrikesministern, Mr. O’Higgins, som anses vara regeringens skarpaste klinga, gav följande saftiga vitsord åt De Valera:
»Mr De Valera gör en gest åt höftfickan och varslar om nya mordgärningar. Vad rätt har han att tala om den ekonomiska depressionen, han som ej försummat något tillfälle att förstöra landets vägar och järnvägar? Han hatar fakta som en katt hatar vatten.»
Valen utföllo emellertid till regeringens favör. Sju platser av de nio besattes med regeringstrogna. Rev. O’Flanagan fick fara hem till sitt land igen, utskrattad av regeringspartiet och överhopad med ovett av
84
