ENGELSMANNEN:
Irländarna — liksom för övrigt nästan alla världens folk — ha uttalat en hård dom över Englands vanskötsel och förtryck av Irland. Vi framställas såsom »dull Saxons», oförmögna att uppfatta och uppskatta den keltiska folksjälens överlägsna intelligens och älskvärda individualitet.
Well, vår gemensamma historia lämnar onekligen många och beklagliga stöd för dessa anklagelser. Men döm oss icke ohörda, lyssna till fakta som förklara, även om de ej alltid försvara.
Vi börja med den period då de båda länderna först fördes tillsammans. Var det endast erövringsbegär, som förmådde Henrik II att besätta Irlands östra provinser? Nej, han uppmanades därtill av påven Hadrianus, som till England riktat en vädjan att sätta en gräns för Irlands vilda och blodiga inbördeskrig, och han hörsammade en vädjan även från Irland, från konung Dermot of Leinster, som bönföll om hjälp mot överlägsna fiender. Det var dock endast en bråkdel av Irlands jord — the Pale — som bragtes under engelsk överhöghet; största delen av landet lyckliggjordes alltjämt med sina småkungar och klanhövdingar, vilka efter bästa förmåga bekrigade och dräpte varandra. Och när Henrik VIII lät utropa sig till konung över hela Irland skedde detta enligt irländska parlamentets enhälligt uttalade önskan, i oförbehållsamt erkännande av egen vanmakt.
Sedan komma vi till den mörka period i Irlands historia, som omfattar konfiskationer av irländsk jord och dess överlåtelse på engelska medborgare.
