Sida:Irland och irländarna 1925.djvu/95

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

utveckling i övrigt. Det är sant att våra förfäder handikapat den med England konkurrerande ylleindustrien, men linneindustrien har blivit så mycket mera omhuldad. Det är sant att Irlands arrendatorer blivit skamlöst utsugna av »absentee lords» — av vilka dock flertalet voro irländare — men denna orättvisa är ju för länge sedan avhjälpt, tack vare frikostiga bidrag från den engelska statskassan. Och när man talar om den irländska lantbefolkningens upprörande fattigdom måste vi svara att den ofta är självförvållad, en naturlig följd av folkets okunnighet, lättja och grälsjuka. Ulster har ej på långt när så gynnsamma förutsättningar för ett lönande jordbruk som Irlands övriga provinser, men det oaktat råder där ett relativt välstånd. Vad tror Ni detta beror på? Jo där bo anglosaxer som förstå att arbeta.

Nu förebrår man oss att vi i irländarnas senaste inbördes tvistigheter tagit parti för den ena parten. Det är sant; vi sågo genom fingrarna med Ulsters vapenimport, men icke med Sinnfeinarnas, vi upphöjde Sir Edward Carson till taburetten men Sir Roger Casement till galgen. Men den lilla skillnaden är att Ulstermännen visserligen hotat med väpnat motstånd mot Home Rulelagens genomdrivande men sedan under världskriget visat sig vara lojala britter, under det att Sinnfeinarna gjort sig skyldiga till uppenbart högförräderi genom att inleda förhandlingar med imperiets fiender.

Det må vara sant att regeringsakten av 1920 och traktaten av 1921 voro hastverk, vilka medgivit olika tolkningar av gränsregleringens innebörd. Men båda frampressades under trycket av olidliga

89