Sida:Ivanhoe 1912 del 1.djvu/11

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

»Vänta, skall du få höra mer», sade Wamba i samma ton. »Vi ha gamla ålderman Oxe, som behåller sitt saxiska namn, så länge han är under trälar och livegna, sådana som du, men blir Biff, en eldig fransk kavaljer, när han kommer inför de högförnäma käftar, som skola förtära honom. Även mynheer Kalv blir på samma sätt monsieur de Veau; han är saxare, så länge han behöver skötsel, och får normandiskt namn, när han blir en läckerhet för bordet.»

»Vid den helige Dunstan», svarade Gurth, »det är sorgliga sanningar du säger. Vi ha föga annat kvar än den luft vi andas, och den tycks ha blivit oss förbehållen efter mycken tvekan blott för att sätta oss i stånd att uthärda de bördor våra förtryckare lägga på våra skuldror. Det finaste och fetaste är för deras bord, det vackraste för deras säng, de bästa och tappraste bli soldater åt sina utländska herrar, deras ben vitna i fjärran land, och icke många stanna här hemma, som hava vare sig vilja eller förmåga att beskydda den olycklige saxaren. Gud välsigne Cedric, vår husbonde! Han har stått som en man i bräschen. Men Reginald Front-de-Bœuf kommer i egen person hit ned, och då få vi snart se, hur litet det hjälper för allt vad Cedric gjort sig omak. — Hitåt, hitåt!» ropade han åter, höjande rösten. »Så ja, så ja! Bra gjort, Snappopp! Nu har du dem alla framför dig och driver dem duktigt, min gosse.»

»Gurth», sade gycklaren, »jag vet, att du anser mig för en enfaldig stackare, eljest skulle du inte så obetänksamt sticka huvudet i mitt gap. Ett enda ord till Reginald Front-de-Bœuf eller Philip de Malvoisin om att du har talat förrädiskt mot normanderna, och du vore inte värd två ruttna lingon. Du skulle dingla i ett av de här träden till skräck och varnagel för alla belackare av de höga.»

»Din hund, du vill väl ändå inte förråda mig», sade Gurth, »sen du lurat mig att säga så mycket?»

»Förråda dig!» svarade gycklaren. »Åh nej, det får en klok man göra; en narr kan inte hälften så bra stå på sin egen fördel. Men tyst, vem är det som kommer?» sade han och lyssnade till trampet av flera hästar, som nu hördes genom skogen.

»Bry dig inte om, vad det är för några», svarade Gurth, som nu fått sin svinhjord framför sig och med Snappopps tillhjälp drev den genom en av de långa, dunkla gångarna vi försökt beskriva.

»Jo, jag måste se ryttarna», svarade Wamba. »De komma kanske från féernas land med hälsning från kung Oberon.»

»Må pesten ta dig!» genmälde svinherden. »Skall du tala om sådant, när det åskar och blixtrar, som om himlen stode i brand bara ett par mil härifrån? Hör, vad det skräller! Och aldrig har jag sett något sommarregn med så stora droppar. Det suckar och knakar också i ekarna, fast inte en fläkt märkes. Deras stora grenar varsla om storm. Du kan vara förståndig om du vill. Lita nu för en gångs skull på mig, och låt oss gå hem, innan ovädret bryter löst, ty det blir en ohygglig natt.»

Wamba tycktes låta övertyga sig av denna maning och följde med kamraten, vilken efter att ha tagit upp en lång knölpåk, som legat bredvid honom i gräset, nu begav sig på hemvägen. Denne nye Evmaios gick med snabba steg över skogsgläntan, med Snappopps tillhjälp drivande framför sig hela sin grymtande hjord.



II.
PRELATER PÅ FÄRDVÄG


En munk också, en riktig knes! Behaga
Han kunde med sin ritt, sin konst att jaga,
Sitt mannaskick, som var en abbots mest.
Uti sitt stall han hade häst vid häst;
Och när han red, så klang ifrån hans tygel
Av pinglor genom vind en ton så gäll
Som klockornas från klostrets kyrkoflygel,
Där denne »lord» bebodde blott en cell.

Chaucer (C. R. Nybloms öv.)

Trots sin följeslagares gräl och förmaningar kunde Wamba, då ljudet av hästtrampet hördes allt närmare, ej låta bli att under alla möjliga förevändningar då och då stanna på vägen. Än var det för att plocka en klase halvmogna nötter från en hasselbuske, än för att titta efter någon mötande