därför besvarar jag din skål i detta ädla vin och lämnar den svagare vätskan åt min lekmannabroder.»
»Och jag», sade tempelherren, i det han fyllde sin bägare, »dricker en skål för den fagra Rowena, ty aldrig har någon varit mera värdig en sådan hyllning.»
»Jag vill taga din artighet i anspråk på ett annat sätt, herr riddare», sade Rowena. »Säg mig, vad nytt som förspörjes från Palestina. Det är för våra engelska öron vid behagligare än dina franska artigheter.»
»Jag har föga av vikt att berätta», svarade herr Brian Bois-Guilbert, »utom att det synes bekräfta sig att ett vapenstillestånd blivit ingånget med Saladin.»
Samtalet avbröts här genom inträdet av portvaktarens sven, som förkunnade att utanför porten stod en främling som bad att få komma in och bli härbärgerad.
»Släpp in honom», sade Cedric, »vem han än är. I sådan natt som den nu tjuter här utanför tvingar till och med de vilda djuren att sälla sig till de tama och att söka skydd hos människan, deras dödsfiende, hellre än att omkomma genom elementens raseri. Låt honom få vad han behöver, Oswald!»
Och hovmästaren lämnade salen för att tillse att hans herres befallningar blevo åtlydda.
V.
EN NY GÄST
Har icke en jude ögon? Har icke en jude händer,
lemmar, ledamöter, sinnen, tycken, passioner? Lever
han icke av samma föda, såras han icke av samma
vapen, hemsökes han icke av samma åkommor, botas han
icke med samma läkemedel, värmes han icke och kyles
av samma sommar och vinter som en kristen?
Köpmannen i Venedig.
Oswald kom tillbaka och viskade i sin herres öra:
»Det är en jude, som kallar sig Isak från York. Är det tillbörligt att jag för in honom här i salen?»
»Låt Gurth göra det i ditt ställe, Oswald», sade Wamba med sin vanliga oförskämdhet. »En svinherde kan just vara lämplig att föra in en jude.»
»Heliga jungfru», sade abboten och korsade sig, »skola vi få en jude hit in till oss!»
»Skall en hund till jude få vara i samma rum som en den heliga gravens försvarare!»
»På min ära», sade Wamba, »tror jag icke tempelherrarna tycka mer om judarnas arvedel än deras sällskap.»
»Stilla, mina ärade herrar», sade Cedric, »min gästfrihet får icke inskränkas av edra antipatier. Om Gud haft fördrag med hela denna nation av hårdnackade otrogna i flera år än en lekman kan uträkna, kunna väl vi stå ut med en judes närvaro i ett par timmar. Men jag tvingar ingen att tala eller äta med honom. Han skall få ett bord och en bit mat för sig själv — så framt icke», tillade han, »dessa turbanklädda främlingar vilja hålla tillgodo med hans sällskap.»
»Herr franklin», svarade tempelherren, »mina saracenska slavar äro goda muselmän och avsky lika mycket som någon kristen att umgås med en jude.»
»Min själ jag kan förstå», sade Wamba, »varför Mohammeds och Termagaunts dyrkare äro så mycket för mer än de som en gång voro Guds egendomsfolk.»
»Han skall få sitta hos dig, Wamba», sade Cedric. »Narren och skälmen passa bra tillsammans.»
»Narren», sade Wamba och svängde i sin hand en stor fläskbit, »skall nog veta att skrämma skälmen på flykten.»
»Tyst», sade Cedric, »här kommer han.»
Införd utan alla ceremonier och stigande in med fruktan och tvekan och mången djupt ödmjuk bugning, trädde en lång, mager gammal man, som dock genom vanan att gå lutad hade förlorat mycket av sin verkliga längd, fram till den nedre bordsändan. Hans regelbundna och markerade drag med örnnäsan och de skarpa svarta ögonen, hans höga, fårade panna och långa grå hår och skägg skulle kunnat anses för vackra, om de icke varit utmärkande för en ras, som under dessa mörka tider var lika avskydd av det lättrogna och fördomsfulla folket som förföljd av den snikna och rovlystna adeln och som kanske just på grund av detta hat och denna förföljelse fått en nationell läggning, i vilken det minst sagt fanns mycket lågt och motbjudande.
