Sida:Ivanhoe 1912 del 1.djvu/26

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

krigare, som endast stodo tillbaka för dem, vilkas bröst ständigt varit ett orubbligt bålverk för det landet.»

»De stodo icke tillbaka för några», sade pilgrimen, som med synbar otålighet lyssnat till samtalet. Alla vände sig åt det håll, därifrån detta oväntade påstående kom. »Jag säger», upprepade pilgrimen med stark och fast stämma, »att de engelska riddarna icke stodo tillbaka för några, som dragit sitt svärd till det heliga landets försvar. Jag säger även, ty jag såg det, att kung Rickard själv och fem av hans riddare höllo en tornering efter S:t Jean d’Acres intagande och utmanade vem som ville komma. Jag säger att var riddare den dagen bröt tre lansar och kastade tre motståndare till marken. Jag tillägger att sju av dessa angripare voro tempelriddare, och herr Brian de Bois-Guilbert kan nog bekräfta att jag talar sanning.»

Det är omöjligt att med ord beskriva det raseri, som avtecknade sig i tempelherrens ansikte och gjorde hans mörka uppsyn ännu mörkare. I sin ytterliga förbittring och förvirring famlade han med sina skälvande fingrar efter svärdfästet, och kanske var det endast medvetandet att ingen våldshandling kunde tryggt utföras på detta ställe och i dessa personers närvaro, som gjorde att hans svärd fick sitta kvar i skidan. Cedric, vars sinne var rättframt och enkelt och aldrig upptogs av mer än en sak i sänder, lade i sin glädje över sina landsmäns berömmelse icke märke till sin gästs vrede och förvirring.

»Jag skall giva dig detta guldarmband, pilgrim», sade han, »om du säger mig namnen på de riddare, som så tappert upprätthöllo gamla Englands ära.»

»Det vill jag gärna göra», svarade pilgrimen, »och utan vedergällning; min ed förbjuder mig till en tid att vidröra guld.»

»Jag skall bära armbandet i ditt ställe, vän pilgrim», sade Wamba.

»Den förste i ära och vapenbragd, i rykte som i rang», sade pilgrimen, »var den tappre kung Rickard av England.»

»Jag förlåter honom hans härstamning från hertig Vilhelm, tyrannen», sade Cedric.

»Greven av Leicester var den andre», fortfor pilgrimen, »sir Tomas Multon av Gilsland den tredje.»

»Han åtminstone är av saxisk härkomst», sade Cedric jublande.

»Sir Foulk Doilly var den fjärde», fortfor pilgrimen.

»Också saxare, åtminstone på mödernet», sade Cedric, som lyssnade med spänd uppmärksamhet och för den engelske konungens och hans öbors triumf åtminstone till en del glömde sitt hat mot normanderna. »Och vem var den femte?» frågade han.

»Den femte var sir Edwin Turneham.»

»En äkta saxare, vid Hengists själ!» utropade Cedric. »Och den sjätte», fortfor han ivrigt, »vem var det?»

»Den sjätte», sade pilgrimen efter en stunds fundering, »var en ung riddare av mindre rykte och lägre rang, som upptagits i detta förnäma sällskap mindre för att kunna uträtta något än för att fylla antalet. Jag kommer inte ihåg hans namn.»

»Pilgrim», sade Brian de Bois-Guilbert hånfullt, »denna plötsliga glömska, sedan du så väl erinrat dig allt det andra, kommer alldeles för sent. Jag skall själv säga namnet på den riddare, för vars lans slumpen och min hästs klumpighet vållade att jag föll — det var riddaren av Ivanhoe, och bland de sex fanns ingen som för sina år hade större vapenrykte. Men det vill jag öppet säga, att vore han i England och vågade vid den nu förestående torneringen förnya sin utmaning från S:t Jean d’Acre, skulle jag, så beriden och väpnad som jag nu är, lämna honom varje fördel och ändå lugnt avvakta utgången.»

»Din utmaning skulle snart bli besvarad», sade pilgrimen, »om din motståndare funnes här. Som det nu är, skall du ej störa denna sals fred med skryt om utgången av en strid, som du väl vet icke kan äga rum. Om Ivanhoe någonsin återkommer från Palestina, går jag i borgen för att han möter dig på valplatsen.»

»En god borgen!» sade tempelherren. »Nå, vad erbjuder du som pant?»

»Denna relikgömma», sade pilgrimen, korsade sig och framtog ur sin barm en liten elfenbensask. »Den innehåller en bit av det verkliga korset, som jag medfört från klostret på Karmels berg.»

Priorn av Jorvaulx korsade sig och läste ett paternoster, varuti alla fromt instämde utom juden, mohammedanerna