och tempelherren, vilken senare utan att blotta sitt huvud eller visa någon vördnad för relikens förmenta helighet tog en guldkedja från sin hals, kastade den på bordet och sade:
»Må prior Aymer förvara min och denne obekante landsstrykares pant till tecken att när riddaren av Ivanhoe kommer inom Britanniens fyra hav, han är utmanad av Brian de Bois-Guilbert, och antager han ej den utmaningen, skall jag från alla tempelborgars vallar i hela Europa utropa honom som en feg usling.»
»Det kommer ej att behövas», sade lady Rowena, brytande sin tystnad. »Min röst skall höras, om ingen annans i denna sal höjes för den frånvarande Ivanhoe. Jag svarar för att han redligt skall antaga varje hedersam utmaning. Kan min ringa borgen giva ytterligare säkerhet ät denne helige pilgrims oskattbara pant, så vill jag med namn och ära gå i god för att Ivanhoe giver denne stolte riddare det möte han önskar.»
En mängd stridiga känslor tycktes hava rört sig hos Cedric och hållit honom tyst under detta ordbyte. Tillfredsställd stolthet, harm och förlägenhet jagade varandra på hans breda, öppna panna, som när molnens skuggor draga fram över ett sädesfält, och hans tjänare, på vilka den sjätte riddarens namn syntes utöva en nästan elektrisk verkan, höllo i spänning sina blickar fästa på sin husbonde. Men när Rowena talade, tycktes ljudet av hennes röst rycka honom ur hans tysta passivitet.
»Lady», sade Cedric, »det passar sig ej. Behövdes ytterligare borgen, skulle jag själv, ehuru jag blivit kränkt och med all rätt känner mig så, dock sätta min heder i pant för Ivanhoes heder. Men stridsavtalet är fullgiltigt även efter det normandiska ridderskapets konstiga bestämmelser, eller hur, fader Aymer?»
»Det är så», svarade priorn, »och denna heliga relik och dyrbara kedja skall jag hava i säkert förvar i vårt klosters skattkammare, tills striden ägt rum.»
Efter att hava så talat korsade han sig åter och åter, och efter många knäböjningar och frammumlade böner överlämnade han relikgömman åt brodern Ambrosius i sitt följe, medan han själv med mindre ceremonier, men kanske icke med mindre inre tillfredsställelse rullade ihop guldkedjan och lät den försvinna i en med välluktande skinn fodrad ficka, som öppnade sig under hans ena arm.
»Och nu, sir Cedric», sade han, »ringer ditt starka och goda vin till aftonbön i mina öron. Låt oss dricka ännu en skål för lady Rowena, och må vi sedan få draga oss tillbaka.»
»Vid Bromholmes kors», sade saxaren, »du rättfärdigar föga ditt rykte, herr prior! Det säges att du är en glad och lustig munk, som gärna hör det ringa till ottesång innan du lämnar dryckesgillet, och jag fruktade att vid mina år komma på skam i ditt sällskap. Men, på min heder, en tolvårig saxisk gosse skulle icke så snart som du ha fått nog.»
Priorn hade emellertid sina egna skäl till att hålla måttan i afton. Han var icke blott till sitt kall en fridstiftare, utan det var också hans naturliga böjelse att avsky strid och kiv. Det var icke helt och hållet av kärlek till sin nästa eller till sig själv eller av någon känsla mitt emellan. Vid detta tillfälle hade han en instinktiv fruktan för saxarens eldiga lynne och insåg vådan av att den hänsynslöshet och det övermod, varpå hans följeslagare redan givit så många prov, till slut kunde leda till någon obehaglig sammanstötning. Han antydde därför helt saktmodigt att det var omöjligt för män av annan nationalitet att tävla i dryckjom med de starka och härdiga saxarna; något litet berörde han även sitt eget heliga kall och slutade med att ännu bestämdare yrka på uppbrott.
Tacksägelseskålen blev följaktligen drucken. Gästerna bugade sig djupt för värden och lady Rowena, varefter man lämnade bordet och spred sig i salen. Saxaren och hans myndling avlägsnade sig genom var sin dörr, åtföljda av sina tjänare.
»Otrogne hund», sade tempelherren till juden Isak, när han gick förbi honom bland de andra, »skall du också till torneringen?»
»Det är min avsikt», svarade Isak med en ödmjuk bugning, »om det behagar dig, ädle riddare.»
»Det är väl då», sade riddaren, »för att barskrapa våra adelsmän med ditt ocker och lura på kvinnor och barn ditt värdelösa kram och skräp. Du har nog gott om siklar i din judetaska.»
»Inte en enda sikel, inte en silverpeng, inte en vitten, så sant mig Abrahams gud hjälpe!» sade juden och knäppte ihop
