händerna. »Jag reser endast för att söka hjälp av några bröder av min stam till att betala den plikt, som kammarrätten[1] ådömt mig. Måtte vår fader Jakob hjälpa mig! Jag är en utfattig stackare. Till och med den här kappan har jag fått låna av Ruben i Tadcaster.»
Tempelherren log försmädligt, då han svarade:
»Du ljuger, din falske hund!»
Sedan gick han vidare, föraktfullt avbrytande samtalet och i stället meddelande sig med sina muselmän på ett för de kringstående obekant tungomål. Den stackars israeliten syntes så förskrämd av den krigiske munkens tilltal, att tempelherren hade hunnit ända till dörren, innan han upplyft sitt huvud så mycket att han blev varse att han gått. Och när han sedan såg sig omkring, var det med den förvånade minen hos den, framför vilkens fötter åskan slagit ned och som ännu hör skrällen i öronen.
Tempelherren och priorn ledsagades kort därefter till sina sovrum av hovmästaren och munskänken, vardera åtföljd av två fackelbärare och två tjänare, som buro förfriskningar. Andra tjänare anvisade följet och de övriga gästerna deras respektiva sovplatser.
VI.
DEN SANNE RIDDAREN SKYDDAR DE SVAGA
Jag söker blott hans vänskap med min väntjänst.
Vill han ta mot den — gott. Om ej — farväl!
Men låt mig ej bli skymfad för min godhet.
Köpmannen i Venedig.
Där pilgrimen, lyst av en tjänare med en fackla, vandrade genom den labyrint av rum, varav detta stora och oregelbundna hus bestod, kom munskänken och viskade i hans öra, att om han ville hålla till godo med en bägare mjöd i hans rum, var det många av husets tjänare som gärna ville höra de nyheter han hade med sig från det heliga landet och särskilt dem som angingo riddaren av Ivanhoe. Wamba kom strax därefter med samma begäran, sägande att en bägare efter midnatt var så god som tre efter aftonringningen. Utan att härutinnan motsäga en så betydande auktoritet tackade pilgrimen dem för deras artighet, men sade sig tillika hava inbegripit i sitt heliga löfte att aldrig tala i köket om saker som voro förbjudna i matsalen.
»Det löftet», sade Wamba till munskänken, »skulle inte duga för en tjänare.»
Munskänken ryckte misslynt på axlarna.
»Jag hade tänkt ge honom vindsrummet», sade han, »men efter han är så osällskaplig mot kristna, skall han få skrubben bredvid juden. — Anwold», sade han till fackelbäraren, »för pilgrimen till den södra kammaren! — God natt, herr pilgrim», tillade han, »och ringa tack skall du ha för din snäva artighet.»
»God natt och vår Frus välsignelse», sade pilgrimen lugnt, och hans vägvisare gick vidare.
I ett litet förrum, som hade flera dörrar och upplystes av en liten järnlampa, hejdades de ånyo, denna gång av Rowenas kammartärna, som i myndig ton förklarade att hennes matmor önskade tala med pilgrimen. Hon tog facklan ur Anwolds hand, bad denne avvakta hennes återkomst och gjorde sedan ett tecken åt pilgrimen att följa med. Synbarligen ansåg han det icke lämpligt att avslå denna inbjudan, såsom han gjort med de föregående, ty ehuru hans åtbörd tillkännagav en viss förvåning över kallelsen, hörsammade han den utan invändning.
En kort gång och sju trappsteg, vartdera bestående av en massiv ekbjälke, förde honom till lady Rowenas rum, vars prakt motsvarade den vördnad som ägnades henne av husets herre. Väggarna voro täckta av broderade bonader, på vilka mångfärgat silke, växlande med guld- och silvertrådar, med all den konst varav tiden var mäktig kommit till användning för att framställa diverse jaktscener. Sängen var prydd med samma dyrbara tapisseriarbete och hade purpurfärgade omhängen. Stolarna hade också sina färgrika överdrag, och framför en, som var högre än de andra, stod en pall av konstrikt utskuret elfenben.
Icke mindre än fyra silverkandelabrar med stora
- ↑ På den tiden stodo judarna under en särskild domstol, som ådömde dem oerhörda bötesbelopp.
