sammanknäppte och upplyfte sina skrynkliga händer, men låg allt jämt med sitt grå huvud nedlutat mot golvet. »O, helige Moses, o, välsignade Aron! Det var inte för intet jag drömde så där och hade en sådan syn! Jag känner redan deras järn slita i mina senor! Jag känner tortyren gå över min kropp som sågarna och harvarna och järnyxorna över Rabbahs män och över Ammons barns städer!»
»Stå upp, Isak, och hör på vad jag säger!» sade pilgrimen, som åsåg hans ytterliga förtvivlan med ett deltagande, vari en stor del förakt ingick. »Du har orsak till din fruktan, ty du vet, hur både furstar och adelsmän behandlat dina bröder för att frånrycka dem deras hopsamlade penningar. Men stig upp, säger jag, så skall jag visa dig vägen till räddning! Lämna genast detta hus, medan alla ännu sova efter gårdagens välplägning! Jag skall föra dig på skogens hemliga stigar, som jag känner lika väl som någon skogvaktare, och inte lämna dig förrän du är under beskydd av någon hövding eller baron, som är på väg till torneringen och vars välvilja du sannolikt har utväg att tillförsäkra dig.»
När Isaks öron uppfattade dessa hoppingivande ord, började han småningom, nästan tum för tum, resa sig upp från golvet, tills han vilade på sina knän. Då kastade han tillbaka sitt långa grå hår och skägg och fäste sina skarpa, svarta ögon på pilgrimen med ett uttryck av på en gång hopp, fruktan och misstroende. Men när han hörde slutet, tycktes hans förfäran åter tilltaga, han sänkte ånyo sitt ansikte och utropade:
»Jag hava utvägar att tillförsäkra mig välvilja! Ack, det finns blott en väg till en kristens gunst, och hur skall en stackars jude, som genom utpressningar blivit lika fattig som Lazarus, kunna begagna sig av den?» Liksom om misstänksamheten fått makt med alla andra känslor hos honom, utbrast han sedan plötsligt: »För Guds skull, unge man, bedrag mig icke — för den store Faders skull, som skapat oss alla, både judar och hedningar, israeliter och ismaeliter — förråd mig icke! Jag har ingen möjlighet att köpa en kristen tiggares välvilja, om han också blott skattade den till en enda slant.»
Med dessa sista ord reste han sig upp och grep tag i pilgrimens mantel med en enträget bedjande blick. Pilgrimen ryckte sig lös, som om han velat undvika beröring med en pestsmittad.
»Om du också ägde alla din stams rikedomar», sade han, »vad skulle jag ha för gagn av att skada dig? I denna dräkt har jag ålagt mig fattigdom, och jag byter icke bort den mot något annat än en häst och en rustning. Men tro inte att jag är angelägen om ditt sällskap eller väntar mig någon fördel av det. Stanna här, om du så vill. Cedric saxare skall kanske beskydda dig.»
»Ack», sade juden, »han låter mig nog inte färdas i sitt följe. Saxare och normander skämmas alla lika mycket för den stackars israeliten, och att ensam resa genom Filip de Malvoisins och Reginald Front-de-Bœufs områden — Gode unge man, jag vill följa med dig. Låt oss skynda — låt oss omgjorda våra länder — låt oss fly! — Här är din stav, varför dröjer du?»
»Jag dröjer inte», sade pilgrimen till svar på den andres uppmaningar till skyndsamhet, »men jag måste laga att vi komma ut härifrån. Följ mig!»
Han gick före till det lilla krypin, vilket, som läsaren vet, beboddes av Gurth svinherde.
»Stig upp, Gurth», sade pilgrimen, »skynda dig! Öppna bakporten och släpp ut juden och mig!»
Gurth, vars befattning — nu för tiden så föga ansedd — i det saxiska England skänkte honom samma betydenhet som Eumaios hade på Ithaka, kände sig stött av den förtroliga och befallande ton, pilgrimen antog.
»Skall juden lämna Rotherwood», sade han, i det han reste sig på armbågen och övermodigt betraktade honom utan att stiga upp från sin brits, »och det i sällskap med pilgrimen —»
»Jag kunde förr ha drömt», sade Mamba, som i detta ögonblick trädde in, »att han smugit sig bort med en fläskskinka.»
»I alla fall», sade Gurth och lade åter ned huvudet på den träklots, som tjänade honom till huvudkudde, »måste både jude och hedning ge sig till tåls, tills stora porten öppnas — vi låta inga gäster i hemlandet smyga sig ut vid en sådan här tid på dygnet.»
»I alla fall», sade pilgrimen i befallande ton, »tror jag icke du skall neka att göra mig denna tjänst.»
Därmed lutade han sig ned över den liggande svinherden och viskade på saxiska något i hans öra. Gurth sprang upp,