i österlandets laster, förfallna och förhärdade, och som nu hoppades skörda vinst av de inbördes oroligheterna.
Bland orsakerna till den allmänna nöden och osäkerheten måste även räknas mängden av stigmän, vilka, drivna till förtvivlan genom feodaladelns betryck och skogslagarnas stränga tillämpning, slöto sig tillsammans i stora skaror, togo skogar och vildmarker i besittning och trotsade landets domstolar och ämbetsmän. Adelsmännen voro, förskansade inom var sina borgar och spelande rollen av småkonungar på sina områden, själva anförare för skaror, som knappast foro mindre tygellöst fram än de egentliga stigmännen. För att underhålla dessa följen och bestrida utgifterna för den lyx och prakt, varmed deras högmod förmådde dem att omgiva sig, lånade adelsmännen pengar av judarna mot riktiga ockrareräntor, som tärde likt kräftsår på deras gods och knappast kunde botas, så framt icke omständigheterna gåvo dem ett tillfälle att göra sig kvitt sina fordringsägare genom någon samvetslös våldshandling.
Under de många bördor, som denna sakernas olyckliga ställning pålade, led det engelska folket för närvarande djupt, och det var ännu större anledning att bäva för framtiden. Till råga på eländet spred sig en farlig smittosam sjukdom i landet. Den fick fart genom de lägre klassernas osnygghet, otjänliga föda och dåliga bostäder och bortryckte många, vilkas öde överlevande voro frestade att avundas.
Men trots de sorgliga tiderna motsågo alla, fattiga och rika, förnäma och ringa, ett tornerspel, vilket var den tidens stora folknöje, med samma intresse som den utsvultne och utfattige spanjoren motser en tjurfäktning. Varken plikt eller sjukdom kunde hålla vare sig ung eller gammal borta från sådana tillställningar. Den tornej, som nu skulle hållas i Ashby i grevskapet Leicester och vid vilken mycket ryktbara riddare skulle träda inom skrankorna inför prins Johan själv, som väntades skola närvara som åskådare, hade ådragit sig allmän uppmärksamhet, och en stor massa människor av alla stånd och villkor skyndade på morgonen den utsatta dagen till stridsplatsen.
Platsen var särdeles romantisk. I utkanten av en skog, som sträckte sig till närheten av Ashby, fanns en stor äng med den finaste och vackraste gräsmatta, omgiven på ena sidan av skogen och kantad på den andra av enstaka ekar, somliga av ofantlig storlek. Marken var liksom enkom gjord för den krigslek, som nu skulle lekas, ty den sluttade sakta från alla håll ned mot en jämn botten, som med starka palissader var inhägnad för själva torneringen. Denna jämna bana mätte en kvarts engelsk mil i längd och var ungefär hälften så bred. Den bildade en avlång fyrkant, men hörnen voro betydligt avrundade för att bereda bättre platser åt åskådarna. De öppningar, genom vilka de stridande skulle rida in, voro på norra och södra ändarna av banan och försedda med starka träportar, så breda, att två ryttare kunde rida in sida vid sida. Vid vardera av dessa portar voro uppställda två härolder jämte sex trumpetare, lika många underhärolder och en stark trupp av väpnade män, som skulle upprätthålla ordningen och förvissa sig om vilka de riddare voro, som anmälde sig att deltaga i stridsleken.
På en genom terrängens höjning bildad liten naturlig platå utanför den södra ingången voro uppslagna fem praktfulla tält, prydda med vimplar i rödbrunt och svart, de färger som de fem utmanande riddarna valt. Tältrepen voro av samma färg. Framför varje tält hängde den riddares sköld, som innehade tältet, och bredvid den stod hans väpnare förklädd till skogsman eller på något annat fantastiskt sätt utstyrd allt efter sin herres smak och den karaktär han ville antaga under torneringen. Det mellersta tältet, som var det förnämsta, hade anvisats åt Brian de Bois-Guilbert, vars rykte i alla ridderliga idrotter ävensom hans förbindelser med de riddare, som anordnat denna tornering, gjort att utmanarna mottagit honom med öppna armar och till och med valt honom till sin anförare och ledare, ehuru han så nyligen ankommit till orten. På ena sidan om hans tält voro Reginald Front-de-Bœufs och Filip de Malvoisins och på den andra stod det tält, som innehades av Hugo de Grantmesnil, en förnäm ädling från trakten, vars stamfader varit rikshovmästare på Erövrarens och hans sons, Vilhelm den rödhåriges, tid. Rolf de Vipon, en johanniterriddare, som ägde några gamla besittningar vid en plats kallad Ljungen i närheten av Ashby-de-la-Zouche, hade fått det femte tältet. Från ingången till tornerbanan ledde en sakta sluttande, tio alnar bred väg upp till den platå, på vilken tälten voro uppslagna. Den var liksom den fria platsen framför tälten omgiven av en stark palissad, och det hela bevakades av väpnade män.
Vid norra ingången fanns en liknande, trettio fot bred
