aldrig kommit underfund med om han är mest skälm eller narr. Men jag kunde inte annat än skratta, när min gamle husbonde gick alldeles förbi mig och hela tiden trodde att Gurth gick och vaktade hans svin många mil härifrån i Rotherwoods snår och träsk. Om jag blir upptäckt —»
»Du vet vad jag lovat», sade den Arvlöse Riddaren.
»Nåja, vad den saken angår», sade Gurth, »skall jag aldrig svika min vän av fruktan för hudflängning. Jag har tjock hud, som står emot både kniv och piska lika bra som någon svinhud.»
»Lita på att jag skall vedergälla dig för den risk du löper för min skull, Gurth», sade riddaren. »Här skall du få dessa tio guldmynt så länge.»
»Jag är rikare», sade Gurth och stoppade mynten i sin pung, »än någon svinherde eller träl någonsin varit.»
»Gå sedan med denna guldpåse till Ashby», fortsatte hans herre, »sök upp Isak av York och låt honom göra sig betald för hästen och rustningen, som jag fick på hans kredit!»
»Nej, vid Sankt Dunstan», svarade Gurth, »det gör jag inte.»
»Vad, din skälm», utbrast hans herre, »vill du inte lyda mina befallningar?»
»Om det är hederliga, förnuftiga och kristliga befallningar», svarade Gurth, »men det är inte denna. Att låta juden själv ta betalt vore ohederligt, ty det vore att bedraga min herre, och oförnuftigt, ty endast en dåre kunde handla så, och okristligt, ty det vore att plundra en rättrogen för att rikta en otrogen.»
»Laga att han blir belåten i alla fall, din tjurskalle», sade den Arvlöse Riddaren.
»Det skall jag», sade Gurth, tog påsen under sin kappa och redde sig till att gå. »Och det skall stå hårt på», mumlade han, »om jag inte skall få honom att nöja sig med hälften av vad han själv begär.» Med dessa ord gick han och lämnade den Arvlöse Riddaren åt sina egna häpna funderingar som i flera hänseenden än det nu är möjligt att meddela läsaren voro synnerligen oroande och smärtsamma.
Vi måste nu i tanken förflytta oss till byn Ashby eller
rättare till en i dess grannskap belägen lantgård, tillhörig en rik
israelit, hos vilken Isak, hans dotter och deras följe hade tagit
in. Judarna voro som bekant lika gästfria och välgörande
mot sina egna stamfränder som de påstodos vara ogina och
njugga mot dem de kallade hedningar. Dessa behandlade
dock i sanning icke judarna så att de kunde påräkna någon
gästfrihet från deras sida.
I ett ganska litet, men i österländsk smak rikt dekorerat rum satt Rebecka på en hop broderade dynor, vilka, uppstaplade utmed en låg upphöjning, som gick runt omkring rummet, i likhet med spanjorernas estrada, gjorde tjänst i stället för stolar och pallar. Hon följde med en blick av orolig och barnslig ömhet sin far, där han med nedslagen min och häftiga steg gick av och an på golvet, än slående ihop händerna, än kastande sina blickar uppåt taket likt en människa som är rov för stor sinnesoro.
»O, Jakob!» utropade han. »O, vår stams alla tolv heliga fäder! Vilken förlust är icke detta för en som troget hållit varje bokstav av Mose lag! Femtio sekiner ryckta från mig i ett enda tag och av en sådan tyrann!»
»Men, fader», sade Rebecka, »du tycktes godvilligt lämna prins Johan guldet.»
»Godvilligt? Må den egyptiska pesten ta honom! Godvilligt, sade du? Ja, lika godvilligt som jag i Lionbukten kastade mina varor överbord för att lätta skeppet, när det kämpade med stormen — beklädde de sjudande vågorna med mina finaste sidentyger — parfymerade deras skummiga kammar med myrra och aloë — sänkte mina dyrbara guld- och silverarbeten i deras djup! Var icke det en stund av outsägligt elände, fast mina egna händer utförde offret?»
»Men det var ett offer, som himlen krävde för att rädda vårt liv», svarade Rebecka, »och våra fäders Gud har sedan välsignat dina varor och dina inkomster.»
»Ja», svarade Isak, »men om tyrannen rycker dem till sig som i dag och tvingar mig att le, medan han bestjäl mig? O, min dotter, vi äro fosterlandslösa och kringvandrande, men det värsta för vår stam är dock att när vi förorättas och utplundras skratta alla, och vi tvingas att hålla inne med vår harm över oförrätten och småle helt beskedligt, när vi skulle vilja hatfullt hämnas.»
»Tag det icke så, fader», sade Rebecka, »vi ha också många fördelar. Hur grymma och tyranniska dessa hedningar än äro, bero de dock i viss mån av Sions förskingrade barn,
