sagt jag ger mig för den onde, som han har i kroppen och inte för någon mänsklig skicklighet. Man kan inte göra mer än sitt bästa, och jag vill inte skjuta på något, som jag är säker om att förfela. Jag kunde lika gärna skjuta på en knivsegg eller ett halmstrå eller en solstråle.»
»Din fege usling», sade prins Johan. »Skjut du, Locksley, men råkar du det målet, vill jag säga, att du är den förste, som gjort det. Hur som helst skall du inte stå här och skryta med tomma ord.»
»Jag skall göra mitt bästa, som Hubert säger», svarade Locksley, »mer kan ingen göra.»
Därmed spände han sin båge, men denna gång ägnade han mera uppmärksamhet åt sitt vapen och tog en ny sträng, ty han tyckte, att den förra blivit litet nött av de båda första skotten. Därpå siktade han ganska omsorgsfullt, och folkmassan förbidade utgången under andlös tystnad. Skytten rättfärdigade dess goda tanke om hans skicklighet, ty hans pil klöv spöet, som han siktade på. Ett ändlöst jubel brast nu löst, och till och med prins Johan förlorade i sin beundran över Locksleys skicklighet för ett ögonblick sin motvilja för hans person.
»De tjugu rosenoblerna», sade han, »vilka du jämte hornet ärligt förtjänat, äro nu dina. Vi skola öka dem till femtio, om du vill taga tjänst i vår livvakt och vara i närheten av vår person, ty någon skickligare bågskytt hava vi aldrig sett.»
»Förlåt mig, ädle prins», sade Locksley, »men jag har svurit, att om jag någonsin tager tjänst, skall det vara hos er broder, kung Rickard. De tjugu rosenoblerna lämnar jag till Hubert, som i dag skött sin båge lika bra som hans stamfader gjorde vid Hastings. Hade han inte varit så blygsam och dragit sig tillbaka, skulle han träffat videspöet likaväl som jag.»
Hubert skakade på huvudet, då han motvilligt emottog främlingens gåva, och Locksley, som icke ville bliva utsatt för vidare uppmärksamhet, gick in bland hopen och syntes ej mera till.
Den segerrike bågskytten skulle kanske icke så lätt undandragit sig Johans uppmärksamhet, om icke denne just då haft andra och allvarligare saker att tänka på. Han gav signal till uppbrott från tornerplatsen, tillkallade sin hovmarskalk och befallde honom att genast rida till Ashby och uppsöka juden Isak.
»Säg den hunden», sade han, »att han före solnedgången skall skicka mig två tusen dukater. Han vet säkerheten, men du kan visa honom den här ringen till ett tecken. Resten av pengarna måste betalas i York inom sex dagar. Blir det något mankemang, tar jag den otrogne skurkens huvud. Se till, att du inte rider förbi honom på vägen, ty den omskurne slaven har varit här och prålat med sin stulna grannlåt.»
Med dessa ord steg prinsen åter till häst och red tillbaka till Ashby, och folket bröt också upp, när han lämnat tornerplatsen.
XIII.
PRINS JOHANS FEST
När ridderskap i faren tid
Församlades till krigisk id,
Det spartes ej på prakt och glans.
Och allt vad skönt och tappert fanns
Sig satte vid trumpetsignal
Till fest i stolta borgens sal.
Warton.
Prins Johan höll sin stora fest på Ashby slott. Det var icke samma byggnad, vars ståtliga ruiner ännu intressera turisten och som uppfördes i senare tid av den engelske hovmarskalken lord Hastings, ett av de första offren för Rickard den tredjes tyranni och mera än genom sitt historiska rykte bekant såsom en av Shakespeares personager. Ashby slott och stad tillhörde vid denna tid Roger de Quincy, greve av Winchester, vilken vid tiden för vår berättelse befann sig i det heliga landet. Prins Johan tog under tiden hans slott i besittning och förfogade utan betänklighet över hans egendomar. För närvarande sökte han slå dunster i folks ögon genom sin gästfrihet och prakt och hade därför givit befallning om storartade förberedelser för att göra festen så lysande som möjligt.
