Prinsens skaffare, som vid detta och liknande tillfällen förforo med kunglig myndighet, hade plundrat trakten på allt de kunde komma över, som ansågs lämpa sig för deras herres bord. Gäster voro också inbjudna i stort antal, och tvungen som prinsen då var att söka vinna folkgunst, hade han jämte den normandiska högre och lägre adeln i trakten även inbjudit några saxiska och danska familjer. Huru föraktade och tillbakasatta saxarna än voro vid vanliga tillfällen, måste deras antal dock göra dem fruktansvärda i de inre oroligheter, som tycktes förestå, och det var tydligen klokt att försäkra sig om deras anförares gunst.
Det var följaktligen prinsens avsikt att behandla dessa ovanliga gäster med en artighet, varvid de blivit föga vanda. Men ehuru ingen med mindre samvetsbetänkligheter än prins Johan kunde rätta sina vanor och känslor efter det som tillskyndade honom fördel, var det hans olycka, att hans lättsinnighet och häftighet ständigt bröto ut och förstörde allt som han vunnit genom sin föregående förställning.
Prins Johan mottog Cedric och Athelstane med utsökt artighet och gav utan harm uttryck åt sin missräkning, då den förre ursäktade lady Rowenas uteblivande med att hon icke befann sig riktigt väl. Cedric och Athelstane voro båda klädda i den gammalsaxiska dräkten, som ehuru i sig själv icke ful och i detta fall förfärdigad av dyrbart material till den grad skilde sig till form och utseende från de andra gästernas, att prins Johan för Valdemar Fitzurse ej litet berömde sig av att han låtit bli att skratta vid en anblick, som dagens mod gjorde löjlig.
Gästerna sutto vid ett bord, som dignade under mängden av rätter. De många kockar, som åtföljde prinsen på hans resor, hade använt all sin skicklighet för att i olika former servera de vanliga maträtterna, och de hade nästan lika bra som den moderna kokkonstens experter lyckats giva dem ett helt annat utseende än det naturliga. Utom dessa vanligare rätter fanns det många utländska läckerheter och en mängd kostligt bakverk samt sockerbröd och tårtor, vilka endast brukades vid den högsta adelns bord. Härtill serverades de yppersta viner, både utländska och inhemska.
Men ehuru fallna för vällevnad, voro de normandiska ädlingarna i stort sett icke omåttliga. Då de hängåvo sig åt bordets nöjen, eftersträvade de förfining, men undveko excesser och ville gärna tillskriva de besegrade saxarna frosseri och dryckenskap såsom för deras lägre ställning utmärkande laster. Prins Johan och de, som ville vinna hans gunst genom att efterlikna hans svagheter, togo emellertid gärna för mycket till bästa, och det är allmänt känt, att Johans död förorsakades av omåttligt njutande av persika och färsköl. Men ett sådant levnadssätt som hans hörde icke till regeln bland hans landsmän.
Med låtsat allvar och några små tecken sins emellan av hemligt förstånd betraktade de normandiska riddarna och adelsmännen Athelstanes och Cedrics mera otympliga bordskick. Och de okultiverade saxarna, som voro föremål för denna hånfulla iakttagelse, försyndade sig omedvetet mot flera av de godtyckliga regler, som fastslagits för sällskapslivet. Nu är det väl bekant, att man kan mera ostraffat göra sig skyldig till brott mot den verkliga belevenhetens eller moralens krav än synas okunnig om den fashionabla etikettens detaljer. Cedric, som torkade sina händer med ett handkläde i stället för att låta fuktigheten avdunsta genom att behagfullt svänga dem i luften, ådrog sig sålunda mera löje än hans följeslagare Athelstane, då han ensam åt upp en hel stor pastej, som var lagad av de utsöktaste utländska läckerheter. När det emellertid genom ett allvarligt korsförhör uppdagades att tanen av Coningsburgh eller Franklinen, som normanderna kallade honom, icke hade en aning om vad han ätit och att han tagit pastejens innehåll för lärkor och duvor, medan det i själva verket var fikonfrätare och näktergalar, ådrog honom hans okunnighet en riklig andel av det löje, som med mera rätt borde ha drabbat hans glupskhet.
Den långa måltiden närmade sig omsider sitt slut, och medan bägaren flitigt gjorde sin rund, talade man om bragderna vid den nyss hållna torneringen — om den okände segraren i bågskjutning — om den Svarte Riddaren, som av självförnekelse undandragit sig den heder han förvärvat — och om den tappre Ivanhoe, som så dyrt köpt sin segerkrans. Dessa ämnen avhandlades öppet och rättframt, och man skämtade och skrattade runt omkring bordet. Endast prins Johans panna var mörk. Något svårt bekymmer tycktes tynga hans sinne, och blott då han fick särskilda vinkar av sin uppvaktning, tycktes han taga någon del i vad som försiggick omkring honom, Vid sådana tillfällen spratt han till, drack en
