Sida:Ivanhoe 1912 del 1.djvu/65

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

bägare vin liksom för att stärka sitt mod och inlät sig sedan i samtalet med någon plötslig och på måfå framkastad anmärkning.

»Vi dricka denna bägare», sade han, »för Wilfred av Ivanhoe, segraren i denna tornering, och beklaga att hans sår förhindra honom att närvara vid vårt bord. Må alla dricka denna skål med mig, i synnerhet Cedric av Rotherwood, den värdige fadern till en så förhoppningsfull son.»

»Nej, nådige herre», svarade Cedric, som reste sig och nedsatte sin bägare orörd på bordet, »jag erkänner inte som min son den ohörsamme yngling, vilken både föraktar mina befallningar och övergiver mina fäders seder och bruk.»

»Det är omöjligt», utropade prins Johan med väl spelad förvåning, »att en så tapper riddare kan vara en ovärdig eller ohörsam son!»

»Och dock, herre, är det så med Wilfred», svarade Cedric. »Han lämnade mitt enkla hem för att sälla sig till den lysande adeln vid eder broders hov, där han lärde sig dessa ryttarkonster, som ni skatta så högt. Han lämnade det mot min önskan och befallning, och på Alfreds tid skulle det kallats olydnad, ja ett av svårt straff förtjänt brott.»

»Ack», sade prins Johan med en djup suck av låtsat deltagande, »har er son hört till min olycklige broders följe, behöver man inte fråga, var eller av vem han lärt sonlig ohörsamhet.»

Så talade prins Johan, fastän han visste, att av alla Henrik den andres söner, ehuru ingen gick fri i detta hänseende, han själv dock varit den, som mest gjort sig skyldig till uppstudsighet mot sin fader.

»Jag tror», sade han efter ett ögonblicks tystnad, »att min bror hade för avsikt att skänka sin gunstling det ståtliga herresätet Ivanhoe.»

»Han förlänade honom det», svarade Cedric, »och det är inte det minsta tvisteämnet mellan min son och mig, att han nedlät sig till att som vasall mottaga samma gods, som hans fäder besutto med fri och självständig äganderätt.»

»Du har alltså ingenting emot, min gode Cedric», sade Johan, »att vi överlåta denna förläning till en man, vars värdighet icke förringas av att innehava brittisk kronojord. — Sir Reginald Front-de-Bœuf», sade han vändande sig till denne ädling, »jag hoppas du skall så försvara herresätet Ivanhoe, att sir Wilfred inte må ådraga sig sin fars missnöje genom att åter sätta sin fot på dess område.»

»Vid den helige Antonius», svarade den svartmuskige jätten, »ers höghet må kalla mig saxare, om vare sig Cedric eller Wilfred eller någon med engelskt blod i sina ådror rycker från mig den gåva, varmed ers höghet behagat ihågkomma mig.»

»Den, som kallar dig saxare, baron Front-de-Bœuf», svarade Cedric, stött över det uttryckssätt, varmed normanderna ofta gåvo luft åt sitt förakt för engelsmännen, »gör dig en lika stor som oförtjänt heder.»

Front-de-Bœuf tänkte svara, men den häftige prins Johan förekom honom.

»För visso, mina herrar», utbrast han, »talar den ädle Cedric sanning, och hans ras kan göra anspråk på företräde framför oss såväl i avseende på sina släktledningars som sina kappors längd.»

»De gå också framför oss i fält — som rådjur för jakthundar», sade Malvoisin.

»Och med god rätt kunna de gå före oss», sade prior Aymer, »glöm inte deras höviska och anständiga sätt.»

»Och deras ovanliga måttlighet i mat och dryck», sade De Bracy, glömsk av sina planer på en saxisk brud.

»Och så det mod och den tapperhet», sade Brian de Bois-Guilbert», varmed de utmärkte sig vid Hastings och annorstädes.»

Under det hovmännen med hala och leende ansikten var i sin tur följde prinsens exempel och avsköto en löjets pil mot Cedric, blev saxarens ansikte blodrött av vrede, och han kastade vilda blickar från den ene till den andre, som om denna skur av förolämpningar hindrat honom att svara dem i tur och ordning. Han liknade en retad tjur, vilken, omgiven av sina plågoandar, icke vet, vilken av dem han skall välja till närmaste föremål för sin hämnd. Slutligen talade han med av vrede halvkvävd stämma, och vändande sig till prins Johan såsom upphovsmannen till den skymf, han fått mottaga, sade han:

»Vilka än vårt folks dårskaper och laster må hava varit, skulle den saxare hava hållits för niding, som i sin egen sal och medan hans egen vinbägare gick laget runt, bemött eller låtit bemöta en fredligt sinnad gäst så som ers höghet i dag