ser mig bemött, och vilken olycka som än drabbade våra fäder på Hastings fält, borde åtminstone de tiga» — här kastade han en blick på Front-de-Bœuf och tempelherren — »som för endast några timmar sedan gång på gång förlorade sadel och stigbyglar för en saxares lans.»
»På min ära, ett bitande skämt», sade prins Johan. »Vad tycka ni om det go’ herrar? Våra saxiska undersåtar repa mod, de bliva skarpa i tungan och djärva i sitt uppträdande under dessa oroliga tider. Vad säga ni, mina herrar? Min själ, tror jag inte det är bäst vi gå ombord på våra galärer och segla hem till Normandie medan tid är.»
»Av fruktan för saxarna?» sade De Bracy skrattande. »Vi behöva inga andra vapen än våra jaktspjut för att få bukt med de vildsvinen.»
»Nog med edert skämt, herrar riddare», sade Fitzurse. »Och det vore väl», tillade han, vändande sig till prinsen, »om ers höghet ville försäkra den värde Cedric, att detta skämt, som måste såra en främlings öra, ingalunda varit menat som någon förolämpning.»
»Förolämpning?» svarade prins Johan, återtagande sitt förbindliga sätt. »Jag hoppas ingen tror, att jag kunnat avse eller tillåta någon sådan i min närvaro. Jag tömmer denna skål för Cedric själv, efter han inte vill dricka den för sin son.»
Skålen dracks under hovmännens låtsade anslutning, men gjorde dock icke det avsedda intrycket på saxaren. Han var icke av naturen skarpsinnig, men man underskattade alltför mycket hans förståndsgåvor, om man trodde att denna smickrande uppmärksamhet kunde utplåna känslan av den föregående skymfen. Han satt emellertid tyst, och kort därefter föreslog prinsen en skål för sir Athelstane av Coningsburgh.
Denne bugade sig och ådagalade sin tacksamhet för hedersbevisningen genom att till svar på densamma tömma en stor bägare vin.
»Och nu, mina herrar», sade prins Johan, som började känna sig upplivad av det vin han druckit, »när vi gjort rättvisa åt våra saxiska gäster, vilja vi av dem utbedja oss någon vedergällning för vår artighet. — Ädle tan», fortfor han, vändande sig till Cedric, »få vi bedja dig att nämna oss den normand, vars namn minst befläckar dina läppar och att med en bägare vin nedskölja all den bitterhet, som det namnet ändock kan lämna efter sig.»
Fitzurse reste sig, medan prins Johan talade, och smygande sig bakom saxarens stol viskade han till honom, att han borde begagna detta tillfälle att göra slut på ovänskapen mellan de båda raserna genom att nämna prins Johans namn. Saxaren svarade icke på detta sluga förslag, men resande sig upp, fyllde han sin bägare till brädden och riktade följande ord till prins Johan:
»Ers höghet har begärt, att jag skall nämna en normand, som förtjänat att ihågkommas vid vår fest. Detta är måhända en svår uppgift, emedan den uppfordrar slaven till att sjunga sin herres lov, den besegrade att förhärliga besegraren. Men jag skall nämna en normand — den förste i vapendåd och i rang — den bäste och ädlaste av sin ras. Och den som vägrar att dricka den skålen med mig, honom kallar jag trolös och ärelös, och det står jag för, om det också kostar mig livet. — Jag tömmer denna bägare för Rickard Lejonhjärtas välgång.»
Prins Johan, som hade väntat, att hans eget namn skulle bilda avslutningen på saxarens tal, ryckte till, då hans förorättade brors så oväntat nämndes i stället. Han förde mekaniskt vinbägaren till sina läppar och satte den genast åter ifrån sig för att se, huru de övriga skulle bete sig vid denna oväntade skål, som många av dem funno lika vådlig att dricka som att icke dricka. Några gamla och erfarna hovmän följde noga prinsens exempel; de förde bägaren till sina läppar och satte den sedan åter ifrån sig. Det var många, som grepos av varmare känslor och utropade: »Leve kung Rickard! Må han snart vara ibland oss igen!» Och några få, bland dem Front-de-Bœuf och tempelherren, läto i dystert förakt sina bägare stå orörda framför dem. Men ingen vågade direkt opponera sig mot en skål för den regerande monarkens välgång.
Sedan Cedric en stund njutit av sin triumf, sade han till sin följeslagare:
»Upp, ädle Athelstane! Vi hava stannat här länge nog och njutit av prins Johans gästfrihet och artighet. De som önska erfara mera om våra okonstlade, saxiska seder, måste hädanefter uppsöka oss i våra fäderneärvda boningar, ty nu hava vi fått nog av kungliga banketter och normandisk artighet.»
Så sägande, steg han upp och lämnade festsalen, åtföljd av Athelstane och flera andra gäster, som voro av saxisk
