härkomst och ansågo sig förolämpade genom prins Johans och hans hovmäns hånfulla tillmälen.
»Vid den helige Thomas’ ben», sade Johan, då de avlägsnade sig, »de saxiska bondlurkarna hava vunnit de flesta segrarna i dag, och nu ha de dragit sig tillbaka med triumf.»
»Conclamatum est, poculatum est», sade prior Aymer, »vi ha druckit och jublat — det är tid att vi lämna våra vinflaskor.»
»Munken har någon vacker botgörerska att bikta i kväll, efter han har så bråttom att komma härifrån», sade De Bracy.
»Icke så, herr riddare», svarade abboten, »men jag måste tillryggalägga flera mil av min hemväg i kväll.»
»De bryta upp», sade prinsen viskande till Fitzurse. »Deras rädsla varslar om händelser, och den där fege priorn är den förste att övergiva mig.»
»Var inte rädd, nådig herre», sade Valdemar, »jag skall giva honom sådana skäl, att han finner sig föranlåten sluta sig till oss, när vi hålla vårt möte i York. — Herr prior», sade han, »jag måste tala enskilt med eder, innan ni stiger till häst.»
De andra gästerna skingrades nu hastigt med undantag av dem, som tillhörde hans närmaste följe.
»Detta är alltså följden av dina råd», sade prinsen med vredgad uppsyn till Fitzurse, »att jag vid mitt eget bord öppet trotsas av en drucken saxare och att, bara min brors namn nämnes, alla fly från mig, som om jag vore en spetälsk.»
»Hav tålamod, herre», svarade hans rådgivare. »Jag skulle kunna vända anklagelsen mot eder själv och klandra den obetänksamma sorglöshet, som omintetgjorde min plan och missledde ert eget bättre omdöme. Men här är ej tid till förebråelser. De Bracy och jag skola genast gå omkring till de fega uslingarna och övertyga dem om att de gått för långt för att draga sig tillbaka.»
»Det är nog förgäves», sade prins Johan, som gick oroligt av och an i rummet och talade i en upprörd ton, vartill det vin han druckit delvis bidrog — »det är nog förgäves — de hava sett skriften på väggen — de ha märkt lejonets spår i sanden — de ha hört dess rytande genljuda i skogen — det finns ingenting, som kan återuppliva deras mod.»
»Give Gud», sade Fitzurse till De Bracy, »att det funnes något, som kunde uppliva hans eget! Han har en fasa för sin brors blotta namn. Det är olyckligt att vara rådgivare åt en prins, som saknar kraft och uthållighet så i ont som gott!»
XIV.
DEN BLIVANDE KANSLEREN
Och dock han tror — ha ha, ha ha — han tror
Jag är hans egen viljas verktyg blott.
Nå väl, låt gå! Igenom all den jäsning,
Som skapas av hans ränker och förtryck,
Jag banar mig en väg till högre mål.
Vem klandrar mig för det?
Basil, Ett sorgespel.
Ingen spindel har någonsin gjort sig mera besvär för att laga sitt skadade nät än Valdemar Fitzurse gjorde att återförena de skingrade deltagarna i prins Johans sammansvärjning. Få av dem voro honom av hjärtat tillgivna, och ingen var det av personlig aktning. Det var därför nödvändigt att Fitzurse ställde nya fördelar i utsikt och påminde dem om vilka de redan åtnjöto. För de unga och tygellösa ädlingarna framhöll han utsikten till strafflöst självsvåld och ett oinskränkt nöjesliv, för de ärelystna framhöll han makten, för de snikna utsikten till ökade rikedomar och utvidgade besittningar. Anförarna för legotrupperna fingo mottaga en rund summa i guld, det för dem viktigaste argumentet, varförutan alla andra skulle varit förgäves. Löften utdelade detta energiska ombud ännu frikostare än penningar, med ett ord, intet lämnades ogjort, som kunde bestämma de vacklande och giva de klenhjärtade mod. Om kung Rickards återkomst talade han, som om den legat utom möjlighetens gränser, men när han av de tveksamma blickar och de osäkra svar, han fick, förstod, att detta var vad hans medbrottslingar mest fruktade, betecknade han djärvt denna händelse, om den verkligen skulle inträffa, såsom en sak, den där icke finge förändra deras planer.
»Om Rickard återvänder», sade Fitzurse, »återvänder han för att rikta sina fattiga och behövande korsfarare på bekostnad av dem som ej åtföljde honom till det heliga landet. Han återkommer för att kräva en fruktansvärd räkenskap av alla
