som blivit kvarlämnat för skogvaktarens behov, framdrog han ur en skrubb en knippa hö, som han lade framför riddarens häst, och strax därefter bredde han ut en hög torra ormbunkar i det hörn, han anvisat riddaren till nattläger. Denne tackade honom för hans artighet, och båda återtogo sina platser vid bordet, på vilket fatet med ärterna stod. Efter en lång bordsbön, som fordom hade varit latin, men av vilket ursprungliga språk med undantag av en långt utdragen ändelse här och där mycket få spår funnos kvar, föregick eremiten sin gäst med gott exempel genom att i en stor och bred mun, försedd med tänder, som i skärpa och vithet kunnat tävla med ett vildsvins, instoppa tre eller fyra torra ärter, en ömklig mäld kunde man väl tycka för en så stor och duktig kvarn.
För att följa ett så lovvärt föredöme lade riddaren av sig sin hjälm, sin ringkrage och större delen av sin rustning och visade eremiten ett huvud med tätlockigt gult hår, ädla drag, blå ögon, som voro ovanligt klara och strålande, en välbildad mun, vars överläpp täcktes av mustascher i mörkare färg än håret; hela utseendet tydde på en djärv och företagsam man, och hans kämpagestalt stod väl i överensstämmelse med detta intryck.
Liksom för att besvara sin gästs förtroende kastade eremiten tillbaka sin kåpa och framvisade ett klotrunt huvud, som tillhörde en man i sina bästa år. Hans slätrakade hjässa, som omgavs av en ring av styvt, krusigt, svart hår, hade en viss likhet med en lantlig boskapshage omgiven av sin höga häck. I ansiktsdragen fanns intet som tydde på klosterlik stränghet eller asketiska umbäranden. Det var tvärtom ett djärvt och trotsigt ansikte med stora, svarta ögonbryn, en vackert välvd panna och en trumpetares runda och röda kinder, från vilka ett långt, svart och krusigt skägg nedhängde. Ett sådant ansikte i förening med den helige mannens muskulösa gestalt talade snarare om rostbiffar och lårstekar än om ärter och grönsaker. Denna motsägelse undgick ej gästen. Sedan han med stor svårighet tuggat en munfull av de torkade ärterna, fann han det alldeles nödvändigt att bedja sin fromme värd förse honom med något att dricka, och denne uppfylle hans begäran genom att ställa fram för honom en stor kruka med det renaste källvatten.
»Det är från den källa», sade han, »i vilken den helige Dunstan från solens uppgång och till nedergången döpte femhundra hedniska danskar och britter — välsignat vare hans namn!» Och sättande sitt svarta skägg till krukans kant, drack han en klunk, som dock icke stod i förhållande till det högstämda lovtal han ägnat drycken.
»Det synes mig, vördige fader», sade riddaren, »att det lilla du äter och denna heliga, men ganska tunna dryck bekomma dig utomordentligt väl. Du ser mig ut att vara en man, mer lämplig att vinna priset i brottningskamp, påkstrid eller svärdslek än att föröda din tid i denna ensliga ödemark med att läsa mässor och leva på torra ärter och kallt vatten.»
»Herr riddare», svarade eremiten, »dina tankar äro, liksom de okunniga lekmännens i allmänhet, köttsliga. Det har behagat den heliga jungfrun och mitt skyddshelgon att välsigna den knappa kost, vartill jag inskränker mig, liksom skidfrukterna och vattnet välsignades för Sadraks, Mesaks och Abednegos barn, som drucko det hellre än att besudla sig med det vin och den mat, som framsattes för dem av saracenernas konung.»
»Helige fader», sade riddaren, »på vars ansikte det har behagat Gud att verka ett sådant under, må en syndig lekman få veta ditt namn?»
»Du kan kalla mig klerken av Copmanhurst», svarade eremiten, »ty så kallas jag i denna trakt. Man tillägger visserligen attributet helig, men jag håller inte på det, ty jag är ovärdig ett sådant tillägg. Och får jag nu, tappre riddare, bedja dig att få veta namnet på min hedervärde gäst?»
»För visso, helige klerk av Copmanhurst», sade riddaren. »Man kallar mig i denna trakt den Svarte Riddaren — många tillägga även attributet Lätting, varmed jag dock icke är synnerligen angelägen att bliva benämnd.»
Eremiten kunde knappast låta bli att le åt sin gästs svar.
»Jag ser, Lättjefulle Riddare», sade han, »att du är en klok och förståndig man, och jag ser dessutom, att min tarvliga munkkost icke behagar dig, van som du kanske har varit vid hovens och fältlägrens yppighet och städernas lyx. Jag kommer nu ihåg, att när den välvillige skogvaktaren lämnade dessa hundar till mitt skydd och även de där höknipporna, gav han mig också några matbitar, vilka jag dock, enär de inte lämpade sig för mig, alldeles hade glömt bort under mina allvarliga betraktelser.»
