»Heter?» sade eremiten. »Han heter sir Anthony av Scrabelstone — som om jag skulle dricka med en man utan att veta vad han heter.»
»Du har druckit mer än tillräckligt, min gode munk», sade Locksley, »och pratat mer än nog också, är jag rädd.»
»Gode jägare», sade riddaren, som nu trädde fram, »var inte vred på min glade värd! Han har endast skänkt mig den gästfrihet som jag skulle tilltvingat mig om han vägrat mig den.»
»Du tilltvingat dig!» sade munken. »Vänta bara tills jag utbytt den här grå kåpan mot en grön jägarrock, och skall du inte sen få känna min knölpåks tolvslag på din skalle, så är jag varken sann klerk eller god jägare.»
Medan han så talade, drog han av sig sin kåpa och visade sig i en tätt åtsittande svart underdräkt, över vilken han drog på sig en grön jägarrock och gröna byxor.
»Var snäll och knyt mina byxband», sade han till Wamba, »så skall du få dig en bägare sekt för besväret.»
»Stor tack för sekten», sade Wamba, »men tror du att det är rätt av mig att hjälpa dig med att förvandlas från en helig eremit till en syndig jägare?»
»Var inte rädd», sade eremiten, »jag bara bekänner min gröna rocks synder för min grå munkkåpa, och så är allt bra igen.»
»Amen», svarade gycklaren. »En klädesbotgörare bör ha en buldansbiktfader, och din munkkåpa kan ge avlösning åt min brokiga jacka till på köpet.»
Med dessa ord hjälpte han munken att knyta de många band, varmed byxorna på den tiden voro fästa vid rocken.
Medan de voro sysselsatta härmed tog Locksley riddaren avsides och tilltalade honom på följande sätt:
»Förneka det inte, riddare — du är den som avgjorde segern till de engelskas fördel mot främlingarna på andra dagen av torneringen i Ashby.»
»Och om du skulle gissa rätt, min gode man?» sade riddaren.
»I sådant fall», svarade den andre, »skulle jag tro att du är en vän till det svagare partiet.»
»Det är åtminstone en sann riddares plikt att vara», svarade den Svarte Riddaren, »och jag skulle inte gärna se att man hade anledning tro annat om mig.»
»Men för mitt ändamål», sade skogsmannen, »måste du vara lika god engelsman som god riddare, ty det jag har att tala om är i sanning varje hederlig mans plikt, men i all synnerhet varje sann engelsmans.»
»Du kan inte finna någon», svarade riddaren, »för vilken England och varje engelsmans liv kan vara kärare än för mig.»
»Jag vill gärna tro det», sade jägaren, »ty detta land har aldrig haft större behov av hjälp från dem som äro det tillgivna. Hör mig, så skall jag berätta dig om ett företag, i vilket du kan taga ärorik del, om du verkligen är den som du synes vara. Ett band skurkar, som förklätt sig till bättre män än de själva, har bemäktigat sig en engelsk adelsman vid namn Cedric saxare jämte hans myndling och hans vän, Athelstane av Coningsburgh, och fört dem till ett slott här i skogen, kallat Torquilstone. Nu frågar jag dig om du, såsom god riddare och god engelsman, vill hjälpa till att befria dem?»
»Jag är därtill förpliktad genom mitt riddarlöfte», svarade riddaren. »Men jag skulle gärna vilja veta vem du är, som uppfordrar mig till att hjälpa dem?»
»Jag är», sade jägaren, »en man utan namn, men jag är en vän till mitt land och till mitt lands vänner. Därmed måste du för närvarande låta dig nöja, i synnerhet som du själv vill förbli okänd. Var emellertid förvissad att när jag givit mitt ord, så är det lika okränkbart som om jag bure guldsporrar.»
»Jag tror det gärna», sade riddaren. »Jag har vant mig att studera människors ansikten och jag läser ärlighet och beslutsamhet i ditt. Jag skall därför icke göra dig vidare frågor, utan hjälpa dig att befria dessa betryckta fångar. Sedan hoppas jag vi skola skiljas som bättre bekanta och väl belåtna med varandra.»
»Alltså», sade Wamba till Gurth — ty munken var nu färdigklädd och gycklaren, som närmat sig den andra ändan av hyddan, hade hört de sista orden av deras samtal — »alltså hava vi fått en ny bundsförvant. Jag hoppas riddarens tapperhet är av bättre slag än eremitens gudsfruktan och jägarens ärlighet, ty denne Locksley ser ut som en äkta tjuvskytt och prästen som en riktig hycklare.»
»Håll dig tyst, Wamba», sade Gurth, »det kanhända är
