som du säger, men om också själva djävulen kom och erbjöd mig sin hjälp att befria Cedric och lady Rowena, är jag rädd att jag inte vore nog from för att avböja hans anbud.»
Munken var nu fullständigt utrustad som friman med svärd och sköld, båge och koger och en stark bardisan på axeln. Han lämnade sin cell i spetsen för det lilla sällskapet, och sedan han omsorgsfullt låst dörren lade han nyckeln under tröskeln.
»Är du i fullt tjänstdugligt skick, munk?» sade Locksley, »eller surrar vinet ännu i huvudet på dig?»
»Inte mer än att en dryck ur Sankt Dunstans källa avhjälper saken», svarade prästen. »Det susar litet för öronen, och jag känner mig en smula ostadig på benen, men vänta litet ska ni få se.»
»Med dessa ord gick han fram till stenbassängen, där källans skumpärlor glänste i det vita månljuset, och drack så djupt som om han tänkt uttömma hela vattendraget.
»När drack du sist så mycket vatten, helige klerk av Copmanhurst?» sade den Svarte Riddaren.
»Inte sedan min vinkagge läckte och dess innehåll tog sig olovlig utgång», svarade munken. »Då hade jag ingenting annat att dricka än vad mitt skyddshelgon här så rikligt förser mig med.»
Sedan doppade han händer och huvud i vattnet och sköljde bort alla spår av den nattliga festen.
Sålunda förfriskad och tillnyktrad svängde den glade prästmannen sin tunga bardisan omkring sitt huvud med tre fingrar, som om den varit ett vasstrå.
»Var äro de där falska rövarna», utropade han,» som bortföra flickor mot deras vilja? Må den onde fienden flyga sin väg med mig, om jag inte rår på ett dussin av dem.»
»Svär du, helige klerk?» sade den Svarte Riddaren.
»Här finns inte mer någon klerk», svarade den förvandlade prästen. »Vid Sankt Georg och draken, jag är inte munk längre än jag har kåpan på mig. När jag bär min gröna jägarrock, vill jag dricka, svära och slå mig ut för flickor lika bra som trots någon jägare i West Riding.»
»Kom nu, präst», sade Locksley, »och var tyst. Du för lika mycket väsen som ett helt kloster en helgdagskväll, när fader abboten har gått och lagt sig. Och kom ni andra också, kom! Vi måste samla våra stridskrafter och vi bli nog inte fler än som behövs, om vi ska storma Reginald Front-de-Bœufs slott.»
»Vad! Är det Front-de-Bœuf», sade den Svarte Riddaren, »som på konungens landsväg har hejdat konungens trogna undersåtar? Har han alltså blivit tjuv och förtryckare?»
»Förtryckare har han alltid varit», Locksley.
»Och vad tjuv beträffar», sade prästen, »så undrar jag om han någonsin varit hälften så ärlig som många tjuvar jag känner.»
»Gå på, präst, och prata inte så mycket», sade frimannen, »Det är bättre du visar oss vägen till mötesplatsen, än att du säger vad som bör lämnas osagt både i höviskhetens och i klokhetens intresse.»
XX.
I DEN GAMLA BORGSALEN
Hur många år och dagar ha ej gått,
Sen mänskor sutto sist kring detta bord
Och lampa eller vaxljus lyste det!
Mig tycks jag hör den hädansvunna tiden
Än susa över oss i dessa mörka
Och höga valv likt deras röster,
Som länge ren i sina gravar slumrat.
Orra, ett sorgespel.
Medan dessa åtgärder vidtogos till Cedrics och hans följeslagares undsättning drevo de väpnade män som överfallit dem sina fångar framåt i riktning mot den borg, där de tänkte sätta dem i fängsligt förvar. Men mörkret föll hastigt på och rövarna tycktes icke riktigt känna till skogsstigarna. De blevo tvungna att göra flera långa uppehåll och ett par gånger fingo de vända om för att komma in på den rätta vägen. Sommarmorgonen hade redan grytt, innan de blevo fullt förvissade att de voro på rätt väg. Men tilliten återkom med dagsljuset, och ryttarskaran travade nu raskt framåt. Härunder utspann sig följande samtal mellan de båda anförarna för banditerna:
