sina knotiga armar över en tät, härlig gräsmatta. På somliga ställen växte de samman med bokar, järnekar och varjehanda mindre träd, som voro så täta, att de helt och hållet utestängde den sjunkande solens sneda strålar, på andra håll skilde de sig från varandra och bildade dessa långa, försvinnande perspektiv, i vilka blicken med tjusning förlorar sig, medan fantasien gärna tror, att de leda till en ännu ensligare och vildare skogsskönhet. Här kastade de röda solstrålarna ett matt och brutet sken, som än lyste på brustna grenar och mossiga stammar, än göto strålande flöden av ljus över de delar av gräsmattan, till vilka de banade sig väg. En stor, öppen plats mitt i denna glänta tycktes fordom hava varit helgad åt druidernas vidskepliga kult, ty på toppen av en liten kulle, så regelbunden, att den nästan tycktes danad med konst, funnos ännu lämningarna av en ring av stora, ohuggna stenblock. Sju stodo ännu kvar, de övriga hade blivit rubbade från sin plats, sannolikt genom någon nyomvänd kristens nit, och lågo kullvräkta i närheten. En av de stora stenarna hade rullat ända till foten av kullen, och genom att lägga sig i vägen för en liten bäck, som sakta gled fram därnere, gav den upphov till ett svagt sorl av det eljest så tysta och fridfulla vattendraget.
Det mänskliga staffaget i denna tavla utgjordes av två män, som till klädsel och utseende väl stämde överens med den vilda, av kulturen oberörda prägel, som skogstrakterna West Riding i Yorkshire vid denna avlägsna tid ännu hade. Den äldste av dessa män hade ett bistert, barbariskt och vilt utseende. Hans dräkt var av den enklast tänkbara form, en tätt åtsittande livrock med ärmar, förfärdigad av något berett djurskinn, på vilket håren ursprungligen fått sitta kvar, men nu avnötts på så många ställen, att det av de återstående fläckarna skulle ha varit svårt att avgöra vilket djur skinnet tillhört. Detta urtidsplagg räckte från halsen till knäna och uppfyllde alla behov i klädväg. Upptill var öppningen icke större än att huvudet nätt och jämnt kunde komma igenom, och man kunde därav sluta till att denna beklädnad drogs på som en modern skjorta eller en forntida brynja. Sandaler, fasthållna med remmar av vildsvinsläder, skyddade fötterna, och benen voro konstfullt lindade med remsor av tunt skinn, som gingo ända upp över vaden, lämnande knäna bara som på en skotsk högländare. För att livrocken skulle sluta ännu mera efter kroppen, var den kring midjan åtdragen med ett brett läderbälte, försett med mässingsspänne; vid detta bälte hängde på ena sidan en sorts väska och på den andra ett med munstycke försett gumshorn att blåsa i. I samma bälte satt även en av dessa långa, breda, spetsiga, tvåeggade knivar med bockhornsskaft, som tillverkades i trakten och redan då för tiden gingo under namnet Sheffieldsknivar. Mannen hade ingen annan huvudbetäckning än sitt eget tjocka, hoptovade hår, vilket genom solens inverkan fått en mörk rostbrun färg, som stack av mot det gula eller bärnstensfärgade, ovårdade skägget på hans kinder. Det är nu blott en del av hans dräkt, som återstår att beskriva, men den är alltför märkvärdig för att förbigås. Det var en mässingsring, liknande ett hundhalsband, men utan någon öppning och hopplödd kring hans hals. Den var så avpassad, att den icke hindrade hans andning, men dock ej kunde avlägsnas annat än med begagnande av fil. På denna egendomliga halsprydnad stod med angelsaxiska bokstäver inristat: »Gurth, Boewulfs son, är Cedrics av Rotherwood träl».
Bredvid svinherden, ty sådant var Gurths yrke, satt på en av de kullfallna stenarna från druidernas tid en till utseendet omkring tio år yngre man, vars dräkt, ehuru till snittet lik hans följeslagares, var av bättre material och tog sig mera fantastisk ut. Hans livrock var bjärt purpurröd, och man hade på den försökt måla groteska ornament i olika färger. Han bar jämte livrocken en kort kappa, som knappt räckte ned på halva låret. Den var av karmosinrött fast ganska nedsmutsat kläde och hade ljusgult foder, och som han efter behag kunde flytta den från den ena axeln till den andra eller svepa den helt omkring sig, utgjorde den med sin vidd utan längd ett ganska konstigt klädesplagg. Han hade smala armband av silver och om halsen en ring av samma metall, bärande inskriften: »Wamba, Witless’ son, är Cedrics av Rotherwood träl». Denna personage hade samma sorts sandaler som hans följeslagare, men hans ben voro icke lindade med läderremmar, utan instuckna i en sorts damasker, den ena röd och den andra gul. Han var också försedd med en mössa, besatt med flera små bjällror av den storlek man brukar fästa på jaktfalkar; de pinglade, så ofta han rörde på huvudet, och som han sällan satt en minut i samma ställning, hördes ett ständigt pinglande. Runt omkring denna mössa gick en
