Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/12

Den här sidan har korrekturlästs

den glödande härd, över vilken han skulle bliva utsträckt, och då hans plågoandar icke visade något tecken till mildhet, gav hans beslutsamhet efter.

»Jag skall betala de tusen silvermarkerna», sade han, »det vill säga», tillade han efter ett ögonblicks uppehåll, »jag skall betala dem med mina bröders tillhjälp, ty jag måste stå som en tiggare vid vår synagogas dörr, innan jag kan uppbringa en så oerhörd summa. När och var måste den avlämnas?»

»Här», svarade Front-de-Bœuf, »här måste den avlämnas. Uppvägas måste den — uppvägas och uppräknas på detta fängelsegolv. Tror du att jag tänker låta dig gå innan jag har din lösepenning?»

»Och vad skall vara min säkerhet?» sade juden, »att jag får min frihet, när lösesumman är erlagd?»

»En normandisk ädlings ord, du pantlånande slav», svarade Front-de-Bœuf. »En normandisk adelsmans heder, renare än allt guld och silver, som du och din stam äga.»

»Jag beder om förlåtelse, ädle herre», sade Isak skyggt, »men varför skall jag helt och hållet lita på dens ord, som inte alls vill lita på mitt?»

»För att du är så illa tvungen, jude», svarade riddaren all-varligt. »Vore du i din skattkammare i York, och jag begärde ett lån av dig, skulle det vara du, som bestämde om betalningstid och säkerhet. Detta är min skattkammare. Här har jag dig i mitt våld, och jag vill inte återupprepa de villkor, på vilka jag skänker dig friheten.»

Juden drog en djup suck.

»Skänk mig åtminstone», sade han, »jämte min egen frihet även de följeslagares, med vilka jag reser. De föraktade mig såsom jude, men de förbarmade sig över min nödställda belägenhet, och emedan de uppehöllo sig på vägen för att hjälpa mig, hava de fått dela min olycka; kanske kunna de på något sätt bidraga till min lösepenning.»

»Om du menar de saxiska bondlurkarna», sade Front-de-Bœuf, »så komma de att få köpa sig fria på helt andra villkor än du. Sköt du ditt eget, jude, och lägg dig inte i andras affärer.»

»Skall jag alltså», sade Isak, »endast bliva frigiven tillsammans med min sårade vän?»

»Behöver jag två gånger anbefalla en Israels son», sade Front-de-Bœuf, »att sköta sina egna angelägenheter och ej befatta sig med andras? Efter du nu har gjort ditt val, återstår blott att utbetala din lösepenning, och det snart.»

»Men hör mig», sade juden, »för de penningars skull, som du vill vinna på bekostnad av ditt —». Här tvärstannade han, rädd för att såra den häftige normanden. Men Front-de-Bœuf endast skrattade och fyllde själv i där juden tvekat.

»På bekostnad av mitt samvete, tänkte du säga, Isak. Säg ut du — jag är inte oresonlig. Jag kan tåla en besegrads förebråelser, även om den besegrade är jude. Du var inte så tålig, Isak, när du gick tillrätta med Jakob Fitzdotterel, för att han kallat dig en ockrare och blodsugare, sedan dina utpressningar slukat hela hans fädernearv.»

»Jag svär vid Talmud», sade juden, »att du blivit vilseledd i denna sak. Fitzdotterel drog sin dolk mot mig i mitt eget rum, när jag krävde honom på mina egna pengar, som voro förfallna vid påsk.»

»Jag bryr mig inte om vad du gjorde», sade Front-de-Bœuf. »Frågan är, när jag skall få vad mig tillkommer? När får jag pengarna, Isak?»

»Låt min dotter Rebecka få fara till York», svarade Isak, »under säker eskort, ädle riddare, och så snart karl och häst kunna hinna tillbaka, skall summan» — här suckade han djupt, men tillade efter ett par sekunders paus — »skall skatten räknas upp just här på detta golv.»

»Din dotter!» sade Front-de-Bœuf liksom förvånad. »Vid Gud, Isak, jag önskar att jag vetat det. Jag trodde, att den där mörka flickan varit din frilla, och jag gav henne som tjänarinna åt sir Brian de Bois-Guilbert, liksom patriarker och hjältar i forntiden gjorde, vilka i dessa saker varit oss ett föredöme.»

Det skrik, som Isak utstötte vid detta hjärtlösa meddelande, kom hela valvet att genljuda och förvånade de båda saracenerna så mycket att de släppte juden. Han begagnade sig av sin frihet för att kasta sig till golvet och omfatta Front-de-Bœufs knän.

»Tag allt vad du begärt, riddare», sade han, »tag tio gånger mer — bringa mig till tiggarstaven, om du vill — ja, stöt din dolk i mig, stek mig på ditt galler, men skona min dotter, låt henne gå okränkt och oskadd härifrån! Så visst som du är av kvinna född — skona en hjälplös flickas heder! Hon är min bortgångna Rakels avbild, hon är den sista av