mina sex barn. Vill du beröva en stackars änkling hans ålders enda tröst? Vill du, att en fader skall önska, att hans enda levande barn skulle ligga vid hennes döda moders sida i våra fäders grav?»
»Jag önskar», sade normanden i något blidare ton, »att jag vetat om detta förut. Jag trodde, att ni judar aldrig älskade något annat än edra penningpungar.»
»Tro inte så lågt om oss», sade Isak, som hoppades kunna ingiva den andre en smula deltagande, »den jagade räven, den marterade vildkatten älskar sina ungar — Abrahams föraktade och förföljda folk älskar sina barn.»
»Må så vara», sade Front-de-Bœuf, »jag skall tro det för framtiden, Isak, just för din skull — men det hjälper oss inte nu, jag kan inte hjälpa vad som hänt eller kommer att hända. Jag har givit mitt ord åt min vapenbroder, och det skulle jag inte bryta för tio judar och judinnor. Varför tror du för övrigt, att det skall hända flickan något ont, fast hon blivit Bois-Guilberts byte?»
»Jo — jo!» utropade Isak, vridande händerna i förtvivlan. »När hava tempelherrarna annat än bringat olycka över män och vanära över kvinnor?»
»Din otrogne hund!» sade Front-de-Bœuf med gnistrande ögon och kanske rätt belåten att få en förevändning till vrede. »Häda icke Sionstemplets heliga orden, utan var i stället betänkt på att betala mig den lösesumma, du utlovat. Ve eljest din judehals!»
»Rövare och skurk!» sade juden, återgäldande sin förtryckares tillvitelse med en vanmäktig vrede, som han dock icke kunde återhålla. »Jag betalar dig ingenting — inte en silverpenning betalar jag dig, med mindre jag får min dotter tillbaka, okränkt och oskadd.»
»Är du från förståndet, israelit?» röt normanden. »Har ditt kött och blod förmåga att göra sig okänsligt mot glödande järn och sjudande olja?»
»Jag frågar inte efter det», sade juden, som i sin faderskärlek bragtes till förtvivlan. »Gör ditt värsta. Min dotter är mitt kött och blod och tusen gånger kärare för mig än dessa lemmar, som din grymhet hotar. Intet silver vill jag ge dig, så framt jag inte får hälla det smält ner i din giriga strupe — nej, inte en silverpenning ger jag dig, nazaren, vore det ock för att rädda dig från den djupa fördömelse, ditt hela liv förtjänat! Tag mitt liv, om du vill, och säg, att juden under sina kval förstod att komma den kristne på skam.»
»Vi skola se det», sade Front-de-Bœuf, »ty vid det heliga korset, som är din fördömda stams avsky, skall du få känna på eld och stål! — Kläd av honom, slavar, och kedja fast honom på gallret!»
Trots den gamle mannens svaga motstånd hade saracenerna redan slitit av honom hans överklädnad och stodo i begrepp att beröva honom även det återstående, då ljudet av ett horn utanför slottet trängde ända ned i detta fängelsevalv, och strax därefter hördes högljudda röster ropa på Reginald Front-de-Bœuf. Som den grymme baronen icke ville anträffas sysselsatt med detta djävulska förehavande, befallde han slavarna att återgiva Isak hans kläder, och i det han avlägsnade sig med sina tjänare, lämnade han juden att tacka Gud för sin räddning eller gråta över sin dotters fångenskap och sannolika öde, allteftersom hans personliga eller faderliga känslor voro förhärskande.
XXII.
DE BRACYS FRIERI
Om goda ord och deras milda anda
Ej kunna alls ditt sinne mjuka upp,
Så friar jag som en soldat med handkraft
Och tar till kärleks trots med våld min kärlek.
Två ungherrar från Verona.
Det rum, till vilket lady Rowena hade blivit förd, var inrett med några svaga försök till prydlighet och prakt, och att hon fått detta rum kunde anses som en särskild gärd av aktning, vilken icke kommit de övriga fångarna till del. Men Front-de-Bœufs maka, åt vilken det ursprungligen varit avsett, var för länge sedan död, och den anspråkslösa utsmyckning, varmed hennes smak försett det, hade börjat hemfalla åt förgängelsen. Tapeterna hade lossnat från väggarna på många ställen, och på andra hade de blekts av solen eller
