er ur sadeln och ur tjänsten, och nu måste jag ut härifrån på första bästa stalldrängs befallning.»
»Kära fru Urfrid», sade den andre karlen, »resonera inte, utan upp och ut! Herrars befallningar måste skyndsamt åtlydas. Du har nog haft din tid, gamla fru, men det är länge sen din sol gick ned.»
»Må allt ont följa er båda», sade den gamla gumman, »och må ni sluta edra dagar i en hundkoja! Den onde anden, Zernebock, skall få slita mig i stycken, om jag lämnar min kammare här, förrän jag spunnit upp min hampa!»
»Då får du själv stå till svars för vår husbonde, gamla häxa», sade männen och drogo sig tillbaka, lämnande Rebecka tillsammans med den gamla kvinna, i vars rum hon mot sin vilja gjort intrång.
»Vilka djävulsdåd ha de nu i sinnet?» mumlade den gamla häxan för sig själv, då och då kastande en hätsk och skelande blick på Rebecka. »Men det är lätt att gissa — klara ögon, svarta lockar och en hy så skär och vit! Åh jo, det är lätt att gissa, varför de skicka henne till detta ensliga torn, där ett skrik höres lika litet som fem hundra famnar under jorden. — Du får ugglor till grannar, min sköna vän, och deras skrik skola höras lika långt och aktas lika mycket som ditt eget. En främling också», sade hon, då hon lade märke till Rebeckas dräkt och turban. — »Var är du ifrån? En saracenska eller en egyptiska? — Varför svarar du inte? — Du kan ju gråta. Kan du inte också tala?»
»Bliv inte ond, goda moder», sade Rebecka.
»Du behöver inte säga mera», svarade Urfrid. »Man känner en räv på hans spår och en judinna på hennes tungomål.»
»För Guds barmhärtighets skull», sade Rebecka, »säg mig, vad jag har att vänta, sedan jag nu med våld blivit släpad hit! Är det mitt liv, de stå efter, för min tros skull? Då skall jag glatt låta det.»
»Ditt liv, min söta vän?» svarade sibyllan. »Vad skulle de ha för glädje av att taga ditt liv? Tro mig, ditt liv är inte i fara. Men du skall röna en sådan behandling, som fordom ansågs god nog åt en ädel, saxisk adelsjungfru. Och skall en judinna som du klaga för att hon inte får det bättre? Se på mig — jag var lika ung och dubbelt så vacker som du, då Front-de-Bœuf, fader till denne Reginald, med sina normander stormade detta slott. Min far och hans sju söner försvarade sitt arv från våning till våning, från rum till rum — det fanns icke ett golv, icke ett trappsteg, som ej var slipprigt av deras blod. De stupade — stupade till sista man, och innan deras lik kallnat, innan deras blod torkat, hade jag blivit erövrarens föraktliga byte.»
»Finns ingen hjälp? Finns ingen möjlighet att undkomma?» sade Rebecka. »Rikligen skulle jag vedergälla dig, om du kunde hjälpa mig.»
»Tänk ej på det!» sade häxan. »Härifrån finnes ingen undflykt annat än genom dödens portar, och sent, sent», tillade hon, skakande sitt gråa huvud, »öppnas de för oss. Dock är det en tröst att tänka, att vi lämna efter oss på jorden människor, som skola bli lika olyckliga som vi. Farväl, judinna! Din härkomst må för övrigt hava varit vilken som helst, ditt öde skulle dock alltid hava blivit detsamma, ty du har att göra med män, som varken hava samvete eller medlidande. Lev väl, säger jag. Min tråd är utspunnen — nu börjas det för dig.»
»Vänta, vänta! För Guds skull stanna hos mig!» sade Rebecka. »Om du också blott förbannar och smädar mig, är du mig dock ett skydd.»
»Själva Guds moder skulle ej kunna skydda dig», svarade den gamla kvinnan. »Där står hon», fortfor hon, pekande på en konstlös bild av den heliga jungfrun, »försök, om hon kan avvända det öde, som väntar dig!»
Med dessa ord lämnade hon rummet. Hennes drag förvredos till ett hånleende, som gav dem ett ännu avskyvärdare utseende än hennes butterhet. Hon stängde dörren efter sig, och Rebecka kunde höra henne förbanna varje trappsteg för dess besvärliga höjd, då hon nu långsamt och med svårighet steg nedför torntrappan.
Rebeckas första tanke, då hon blivit ensam, var att undersöka rummet, men denna undersökning ingav henne föga hopp om vare sig flykt eller skydd. I rummet fanns varken någon hemlig gång eller lönndörr, och det tycktes utom vid ingången, som stod i förbindelse med huvudbyggnaden, vara omgivet av tornets runda yttermur. Dörren hade på insidan varken lås eller regel. Det enda fönstret vette åt en med bröstvärn försedd plats, vilken vid första påseendet ingav Rebecka hopp om räddning. Men snart fann hon, att den icke stod i någon förbindelse med andra delar av borgen, utan var ett
