Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/18

Den här sidan har korrekturlästs

enstaka utsprång eller en balkong, som vanligt försedd med bröstvärn och skottgluggar, vid vilka några bågskyttar kunde uppställas, då det gällde att försvara tornet.

Intet hopp fanns därför annat än i passiv själsstyrka och i den fasta gudsförtröstan, som utmärker alla stora och ädla naturer.

Hon darrade och bleknade dock, när steg hördes i trappan, tornkammarens dörr långsamt öppnades och en reslig man, klädd som en av de banditer, de hade att tacka för sitt olycksöde, lika långsamt inträdde och stängde dörren efter sig. Mössan, som var neddragen i pannan, dolde övre delen av hans ansikte, och han höll sin kappa så, att även den övriga delen bortskymdes. I denna förklädnad stod han inför den förskrämda fången, liksom redo att utföra ett dåd, vid tanken på vilket han själv blygdes. Men ehuru hans dräkt tydde på hans rövareyrke, tycktes han icke veta, huru han skulle uttrycka, vad som fört honom dit. Det blev Rebecka, som med uppbjudande av all sin styrka först tog till orda. Hon hade redan tagit av sig två dyrbara armband och ett halsband, vilka hon skyndade att erbjuda den förmente rövaren, ty hon trodde sig helt naturligt kunna stämma honom mildare genom att tillfredsställa hans rovlystnad.

»Tag detta», sade hon, »och var för Guds skull barmhärtig mot mig och min åldrige fader! Dessa smycken äro värdefulla, men det är dock en obetydlighet mot vad han vill giva, om vi oskadda komma ut från denna borg.»

»Sköna blomma från Österlandet», svarade banditen, »dessa pärlor äro äkta, men de kunna ej i vithet tävla med dina tänder; dessa diamanter äro strålande, men de komma inte upp mot dina ögon, och alltsedan jag började detta vilda yrke, har jag svurit att föredraga skönhet framför rikedom.»

»Var icke dåraktig», sade Rebecka, »tag lösepenning och visa barmhärtighet! För guld kan du köpa dig nöjen — att förgripa dig på oss kan endast bringa dig samvetskval. Min far skall villigt tillfredsställa dina längst gående önskningar, och om du vill handla klokt, kan du med det du får av oss köpa dig återinträde i samhället — vinna förlåtelse för begångna förseelser och aldrig mer behöva begå några.»

»Det är väl talat», svarade banditen på franska, sannolikt emedan han fann det svårt att på saxiska fortsätta det samtal, som Rebecka börjat på detta språk, »men vet, sköna lilja från Bakas dal, att din fader redan är i händerna på en mäktig alkemist, som förstår att till guld och silver förvandla till och med de rostiga järnstängerna på koleldsgallret i hans fängelse. Den vördnadsvärde Isak är underkastad en behandling, som skall destillera ur honom allt han håller kärt, mina krav och dina böner förutan. Din lösepenning måste betalas med kärlek och skönhet, och i något annat mynt mottager jag den inte.»

»Du är ingen stigman», sade Rebecka på samma språk, på vilket han tilltalat henne. »Ingen stigman skulle avböjt sådana erbjudanden. Ingen stigman här i landet begagnar det språk som du nu talar. Du är ingen stigman, utan en normand — kanske en normandisk ädling. — Ack, var ädel även i ditt handlingssätt, och avkasta denna våldets och laglöshetens mask!»

»Och du, som kan gissa så rätt», sade Brian de Bois-Guilbert, i det han lät manteln falla, »är ingen sann Israels dotter, men i allt utom ungdom och skönhet en riktig häxa i Endor. Jag är alltså inte någon stigman, du fagra ros i Saron, och jag är mera redo att behänga din hals och dina armar med pärlor och diamanter, som så väl passa dem, än beröva dig dessa prydnader.»

»Vad vill du hava av mig», sade Rebecka, »om inte min rikedom? Vi kunna inte hava något gemensamt — du är kristen — jag är judinna. En förbindelse mellan oss skulle strida både mot din kyrkas och min synagogas lag.»

»Ja visst, ja visst», svarade tempelherren skrattande. »Gifta mig med en judinna? Vid Gud, inte om hon vore drottningen av Saba! Och vet för övrigt, du ljuvliga Sions dotter, att om också den allra kristligaste konungen skulle bjuda mig sin allra kristligaste dotter med Languedoc till hemgift, så kunde jag icke taga henne. Det är emot min ed att älska någon flicka annorlunda än par amours, som jag skall älska dig. Jag är en tempelherre. Ser du inte min heliga ordens kors.»

»Vågar du åberopa det i ett ögonblick som detta», sade Rebecka.

»Och om jag det gör», sade tempelherren, »så angår det väl ej dig, som inte tror på vårt välsignade frälsningstecken.»

»Jag tror som mina fäder lärde», sade Rebecka, »och må Gud tillgiva mig, om jag far vill! Men vad är din tro, herr riddare, om du utan samvetsbetänkligheter vädjar till det,