som du håller mest heligt, just då du står i begrepp att överträda det högtidligaste av dina löften som andlig och som riddersman?»
»Mycket bra predikat, du Syraks dotter», svarade tempelherren, »men ser du, lilla vän, dina trånga judiska fördomar göra dig blind för vår höga undantagsställning. Giftermål skulle vara ett fortbestående brott av en tempelherre, men tillåter jag mig några mindre dårskaper, får jag skyndsam avlösning för dem vid vår ordens nästa preceptorium. Icke den visaste av konungar, icke hans fader, vars föredöme du måste erkänna såsom betydelsefullt, gjorde anspråk på större privilegier än vi fattiga stridsmän för Sions tempel förvärvat genom vårt nit vid dess försvar. Beskyddarna av Salomos tempel kunna efter Salomos eget exempel göra anspråk på en del friheter.»
»Om du läser skriften och helgonens liv blott för att rättfärdiga dina egna friheter och lustar», sade judinnan, »så liknar ditt brott dens, som drager gift ur de hälsosammaste och nödvändigaste örter.»
Tempelherrens ögon sköto blixtar vid denna förebråelse.
»Rebecka», sade han, »jag har hittills talat milt till dig, men nu skall mitt språk bliva en erövrares. Du är en fånge av min båge och mitt spjut — underkastad min vilja enligt alla folks lagar — och jag tänker inte avstå en tum av min rätt eller avhålla mig att med våld taga, vad du vägrar, då jag ber.»
»Tillbaka», sade Rebecka, »tillbaka, och hör mig, innan du begår en så dödlig synd! Min styrka kan du förvisso överväldiga, ty Gud har gjort kvinnan svag och anförtrott hennes försvar åt mannens ädelmod. Men jag skall förkunna din skändlighet, tempelherre, från Europas ena ända till den andra. Om dina bröder också inte hava något medlidande med mig, så äro de i stället fördomsfulla. Varje preceptorium, varje kapitel av din orden skall erfara, att du lik en kättare syndat med en judinna. De som icke fasa för ditt brott, skola hålla dig för oren, emedan du vanärat det kors, du bär, ända därhän att du hållit dig till en dotter av mitt folk.»
»Du är inte dum, judinna», svarade tempelherren, väl vetande att hon talade sanning och att hans ordens regler på det bestämdaste och med sträng straffpåföljd fördömde sådana tilltag som han nu tänkte bringa å bane, och att i vissa fall degradering blivit följden — »du är inte dum», sade han, »men stark måste din anklagande stämma vara, om den skall höras utanför denna borgs murar. Innanför dem bortdör allt knot, all klagan, allt vädjande till rättvisan och alla rop på hjälp lika tyst. Endast en sak kan rädda dig, Rebecka. Underkasta dig ditt öde — omfatta vår religion, och du skall bliva omgiven med sådan glans, att mången normandisk dam både i prakt och skönhet skall stå tillbaka för den tappraste tempelriddarens älskarinna.»
»Underkasta mig mitt öde!» sade Rebecka. »Och Gud, vilket öde! Omfatta din religion! Vad kan det vara för en religion, som i sitt sköte hyser en sådan bov? Du, den tappraste bland tempelriddarna! — Fege riddare! Menedige präst! Jag spottar åt dig, och jag trotsar dig. — Abrahams löftes Gud har öppnat en undflykt för sin dotter — till och med från detta vanärans svalg!»
Medan hon talade slog hon upp den gallerdörr, son ledde till balkongen, och ögonblicket därefter stod hon däruppe på själva kanten av bröstvärnet utan det minsta skydd mellan sig och det hemska djupet där nedan. Oförberedd på detta förtvivlade beslut, ty hon hade dittills stått orörlig, hann Bois-Guilbert varken hindra eller hejda henne. När han gjorde min av att stiga fram, utropade hon:
»Stanna där du är, stolte tempelherre, eller om du hellre så vill, stig fram! — Ett steg närmare, och jag störtar mig ned i djupet. Min kropp skall krossas till en oformlig massa på borggårdens stenar, innan den blir ett offer för din djuriska lusta!»
Härvid knäppte hon ihop händerna och sträckte dem mot himlen, liksom bedjande om förbarmande för sin själ, innan hon tog dödssprånget. Tempelherren tvekade, och hans beslutsamhet, som aldrig vikit för medlidandet eller olyckan, måste nu erkänna sig besegrad av hans beundran för hennes själsstyrka.
»Kom ned», sade han, »oförvägna flicka! — Jag svär vid jorden och havet och luften, att jag inte skall göra dig något illa.»
»Jag litar inte på dig, tempelriddare», sade Rebecka. »Du har lärt mig, hur jag skall värdesätta din ordens dygder. Nästa preceptorium skulle giva dig full avlösning för en ed, vars
