hållande blott betydde en stackars judisk flickas heder eller vanheder.»
»Du gör mig orätt!» utropade tempelherren ivrigt. »Jag svär dig vid det namn jag bär — vid korset på mitt bröst —vid svärdet vid min sida — vid mina förfäders gamla vapen svär jag dig, att jag inte skall göra dig något som helst illa. Stig ned, om inte för din så för din faders skull! Jag skall bliva hans vän, och han behöver sannerligen en mäktig vän i detta slott.»
»Jag vet det alltför väl», sade Rebecka. »Men vågar jag lita på dig?»
»Må min sköld fläckas och mitt namn vanäras», sade Brian de Bois-Guilbert, »om du får något skäl att klaga över mig! Mången lag, månget bud har jag brutit, men mitt ord aldrig.»
»Jag skall då visa dig tillit», sade Rebecka, »men blott så här långt», och hon steg ned från kanten av bröstvärnet, men förblev stående invid en av öppningarna eller machicollerna, som de då kallades. »Här», sade hon, »ställer jag mig. Stanna där du är, ty försöker du att med ett enda steg minska avståndet mellan oss, skall du se, att den judiska flickan hellre förtror sin själ åt Gud än sin heder åt en tempelherre!»
Medan Rebecka så talade, förlänade hennes höga och fasta beslutsamhet, som så väl överensstämde med hennes ansiktes uttrycksfulla skönhet, åt hennes väsen och sätt en värdighet, som tycktes mer än mänsklig. Bois-Guilbert, som själv var stolt och tapper, tyckte sig aldrig hava skådat en så själfull och överväldigande skönhet.
»Låt det vara frid mellan oss, Rebecka», sade han.
»Frid, om du vill», svarade Rebecka, »frid — men med detta avstånd emellan oss.»
»Du behöver ej längre frukta mig», sade Bois-Guilbert.
»Jag fruktar dig inte», svarade hon, »tack vare honom, som reste detta svindlande torn så högt, att ingen kan falla från det och leva — tack vare honom och Israels Gud, fruktar jag dig inte.»
»Du gör mig orätt», sade tempelherren, »vid jord och hav och luft, du gör mig orätt! Jag är inte av naturen sådan du sett mig, hård, självisk och obeveklig —».
Ljudet av en hornstöt utanför borgen avbröt honom här.
»Det där hornet», fortfor han, »förkunnar något, som måhända kräver min närvaro. Farväl! Jag beder dig inte förlåta mig mitt hot om våld, ty det var genom det jag fick se din karaktär. Guld kan blott igenkännas med proberstenen. Jag kommer snart igen för att tala mera med dig.»
Han gick åter in i tornkammaren och försvann utför trappan. När Rebecka trädde in i sitt fängelse, var det första hon gjorde att tacka Jakobs Gud för det skydd, han skänkt henne, och att anropa honom om ytterligare hjälp för sig och sin fader. Även ett annat namn inneslöt hon i sina böner — namnet på den sårade kristne, som av ödet förts i sina blodtörstiga fienders händer. Hennes hjärta förebrådde henne visserligen, att hon i gemenskap med Gud i bönen lät sin tanke gå till en man, med vars öde hennes icke kunde hava något gemensamt — en nazaren och en fiende till hennes tro. Men bönen var redan uppsänd, och hennes folks alla trånga fördomar kunde icke förmå henne att önska den outtalad.
XXIV.
EN UTMANING OCH ETT SVAR
»Ett det befängdaste stycke pennfäkteri, jag ännu i mitt liv sett.»
När tempelherren kom ned i slottets sal, fann han De Bracy redan där.
»Ditt frieri», sade De Bracy, »har väl blivit stört liksom mitt av dessa gälla trumpetstötar. Men du kommer senare och motvilligare, och jag förmodar därför, att ditt möte varit angenämare än mitt.»
»Du hade således ingen framgång hos den saxiska arvtagerskan?» sade tempelherren.
»Vid Thomas a Beckets ben», svarade De Bracy, »lady Rowena måste hava hört, att jag inte kan fördraga åsynen av en kvinnas tårar.»
»Så du säger!» sade tempelherren. »Skall du, anföraren för en friskara, fästa dig vid en kvinnas tårar! Några droppar, stänkta på kärlekens fackla, kommer blott lågan att fladdra så mycket klarare.»
»Tack, du, för dina stänkta droppar», svarade De Bracy,
