Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/24

Den här sidan har korrekturlästs

skulle jag kanske förstå mig på saken, men som det nu förhåller sig, är innehållet lika tryggt för mig som en hjort på tolv mils avstånd.»

»Då måste väl jag vara klerk», sade den Svarte Riddaren, och tagande brevet ur Locksleys hand läste han först igenom det för sig själv och förklarade sedan dess innehåll på saxiska för de andra.

»Avrätta den ädle Cedric!» utropade Wamba. »Vid det heliga korset, du måste misstaga dig, herr riddare.»

»Nej, min värde vän», svarade riddaren, »jag har uttytt orden, såsom de här stå.»

»Då skola vi, vid den helige Thomas av Canterbury, taga deras slott», sade Gurth, »om vi också skola riva ned det med bara händerna.»

»Vi ha ingenting annat att riva med», svarade Wamba, »men mina duga just inte till murbräckor.»

»Det är bara ett påhitt för att vinna tid», sade Locksley. »De våga inte begå en handling, för vilken jag skulle kunna utkräva en fruktansvärd vedergällning.»

»Om det ändå funnes någon av oss», sade den Svarte Riddaren, »som kunde vinna inträde i slottet och utforska, hur de belägrade ha det ställt. Jag tycker, att eftersom de vilja ha en biktfader, denne helige eremit skulle kunna på en gång utöva sitt fromma kall och skaffa oss de önskade upplysningarna.»

»Må pesten ta dig och dina råd», sade den fromme eremiten. »Jag skall säga dig, herr Lätting, att när jag lägger av min munkkåpa, så lägger jag på samma gång bort mitt prästakall, min helighet och till och med mitt latin, och när jag har min gröna jacka på mig, duger jag bättre till att skjuta tjugu rådjur än bikta en enda kristen.»

»Jag fruktar», sade den Svarte Riddaren, »att det inte finns någon annan här, som kan för tillfället åtaga sig biktfaderns roll.» Alla sågo på varandra och tego.

»Jag ser», sade Wamba efter en liten stund, »att narren alltjämt måste vara narr och våga sin hals, där kloka män rygga tillbaka. Ni skola veta, mina kära kusiner och landsmän, att jag bar bonderock, innan jag fick på mig narrkåpan, och det var meningen jag skulle bli munk, tills jag fick en hjärnfeber, som lät mig behålla just så mycket förstånd, att jag kunde bli narr. Jag hoppas, att jag med hjälp av den gode eremitens kåpa och den prästerlighet, helighet och lärdom, som äro insydda i den, skall befinnas skicklig att utdela både världslig och andlig tröst åt vår vördade husbonde och hans olyckskamrater.»

»Har han nog förstånd till det, tror du?» sade den Svarte Riddaren, vändande sig till Gurth.

»Jag vet inte», sade Gurth, »men har han det inte, så blir det första gången han saknat förstånd att draga fördel av sin narraktighet.»

»På med kåpan då, min vän», sade riddaren, »och bed din herre säga oss, hur det står till inom slottet. De kunna inte vara så många, och det är ganska sannolikt, att vi kunna göra oss till herrar över platsen genom ett plötsligt och djärvt anfall. Tiden går — i väg med dig.»

»Under tiden», sade Locksley, »skola vi innesluta slottet så noga, att inte så mycket som en fluga skall kunna föra några underrättelser därifrån. Du kan alltså», fortfor han till Wamba, »försäkra de där tyrannerna, att för allt våld, som de utöva mot sina fångar, skola de på det strängaste stå till svars med sina egna personer.»

»Pax vobiscum», sade Wamba, som nu var inhöljd i sin andliga förklädnad.

Därmed härmade han en munks högtidliga och värdiga hållning och gick att utföra sitt uppdrag.



XXV.
DEN MYSTISKE MUNKEN


En trögkörd häst kan ystra till,
En yster gå i lunk.
En munk kan stundom spela narr
Och stundom narren munk.

Gammal visa.

När narren, klädd i eremitens kåpa och med knutrepet kring livet, stod framför porten till Front-de-Bœufs slott, frågade väktaren honom om hans namn och ärende.

»Pax vobiscum», svarade narren, »jag är en fattig broder