Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/28

Den här sidan har korrekturlästs


XXVI.
EN BUNDSFÖRVANT INOM SLOTTET


Men jag har tunga, svåra sorger,
Som all min sinnesro förstöra.
Ack, skänk min sjuka själ en lindring,
Ack, låna mig ett tåligt öra,
Och kan du ej mig trösta eller
Mig hjälpa, kan du likväl höra.

Crabbe.

När Urfrid med tillmälen och hotelser drivit Rebecka till tillbaka till det rum, hon lämnat, förde hon den motsträvig Cedric in i en liten kammare, vars dörr hon försiktigt stängde. Därpå tog hon ur ett skåp en vinkanna och tvenne bägare, ställde dem på bordet och sade i en ton, som lät mer bekräftande än frågande:

»Du är saxare, fader. — Förneka det inte», fortfor hon då hon såg, att Cedric tänkte svara, »mitt modersmål ljuder ljuvligt i mina öron, men jag får sällan höra det annat än av de stackars eländiga slavar, som måste förrätta de lägsta sysslorna i dessa stolta normanders borg. Du är saxare, fader — saxare, och utom att du är en Guds tjänare, är du en fri man. Dina ord klinga ljuvligt i mitt öra.»

»Komma då aldrig några saxiska präster till detta slott? frågade Cedric. »Det vore, tyckes mig, deras plikt att tröst landets förskjutna och förtryckta barn.»

»De komma inte — eller om de komma, sitta de hellre och frossa vid deras besegrares bord», svarade Urfrid, »än lyssna till mina landsmäns klagan — så berättas det åtminstone — själv vet jag så litet. I detta slott har på tre år inte funnits någon annan präst än en försupen normandisk kaplan, som deltog i Front-de-Bœufs nattliga orgier, och han har länge sedan gått att avlägga räkenskap för sina pund. — Men du är saxare — saxisk präst, och jag har något att fråga dig om.»

»Jag är saxare», svarade Cedric, »men för visso är jag ovärdig att kallas präst. Låt mig gå — jag svär, att jag skall komma igen eller sända någon, som är värdigare att mottaga din bikt.»

»Stanna ännu en stund!» sade Urfrid. »Ljudet av den röst, du nu hör, skall snart kvävas i den kalla jorden, och jag vill inte stiga ned i den såsom jag levat — likt ett oskäligt djur. Men vinet måste giva mig styrka att berätta det fasansfulla.» Hon hällde upp en bägare och drack den begärligt i botten.

»Fader», sade hon, »jag har inte alltid varit den eländiga varelse, du nu ser framför dig. Jag var fri, lycklig och ärad, älskade och var älskad tillbaka. Jag är nu en eländig och fallen slavinna — en lekboll för mina herrars lidelser, så länge jag ännu hade skönhet — ett föremål för deras förakt, hån och hat, sedan den förgått. Undrar du, fader, att jag hatar människorna och framför allt den stam, som gjort mig till den jag är? Kan väl den skrynkliga och skröpliga häxa, du ser framför dig och vars vrede måste giva sig luft i vanvettiga förbannelser, någonsin glömma, att hon fordom var dotter till den ädle tanen av Torquilstone, för vars vrede tusen vasaller darrade?»

»Du Torkil Wolfgangers dotter!» sade Cedric och tog ett steg tillbaka. »Du dotter till denne ädle saxare, min faders vän och vapenbroder!»

»Din faders vän!» eftersade Urfrid. »Då är det Cedric saxare, som står framför mig, ty den ädle Hereward av Rotherwood hade blott en son, vars namn är väl känt bland hans landsmän. Men om du är Cedric av Rotherwood, vadan denna munkdräkt? Har även du misströstat om ditt lands räddning och i klosterfriden sökt en tillflykt undan förtrycket?»

»Det gör detsamma, vem jag är», sade Cedric. »Fortsätt, olyckliga kvinna, med att förtälja om fasor och skuld! — Skuld måste det vara redan att du lever för att förtälja därom.»

»Ja — ja», svarade den olyckliga, »djup, svart, himmelsskriande skuld — skuld, som ligger som en tyngd på mitt bröst — skuld som alla skärseldens kval inte kunna avplana. — Ja, att i dessa salar, som fläckats av min faders och mina bröders ädla och rena blod — att i just dessa gemak hava levat som deras mördares frilla, på samma gång hans slavinna