och deltagarinna i hans njutningar — det var att göra varje mitt andedrag till ett brott och en förbannelse.»
»Olyckliga kvinna!» utropade Cedric. »Och medan din faders vänner — medan varje redligt saxiskt hjärta, då det framviskade ett requiem för hans och hans tappra söners själar, i sina böner icke förglömde den mördade Ulrika — medan alla sörjde och ärade den döda, har du levat för att göra dig förtjänt av hat och förbannelse — levat i beblandelse med den snöde tyrann, som mördat dina närmaste och käraste — som hellre utgöt barnablod, än att en manlig ättling av Torkil Wolfgangers ädla släkt skulle leva — med honom har du levat i brottslig kärlek!»
»I brott har jag levat, men icke i kärlek», svarade häxan. »Förr skall kärleken besöka den eviga fördömelsens hemvist än dessa syndens boningar. — Nej, det åtminstone kan jag inte förebrå mig — hatet mot Front-de-Bœuf och hans släkt har bott djupast i min själ även under hans brottsliga famntag.»
»Du hatade honom, och dock levde du?» sade Cedric. »Eländiga kvinna! fanns då ingen dolk — ingen kniv —ingen nål! Väl var det för dig, eftersom du satte värde på en sådan tillvaro, att en normandisk borgs hemligheter ära som gravens. Ty hade jag drömt om att Torkils dotter levde i oren beblandelse med sin faders mördare, skulle en redlig saxares svärd hava nått dig även i din älskares armar!»
»Skulle du verkligen hava gjort Torkils namn denna rättvisa?» sade Ulrika, ty vi kunna nu bortlägga hennes antagna namn Urfrid. »Du är således den äkta saxare, som ryktet säger! Ty även inom dessa förbannade murar, där, såsom du säger, brottet höljer sig i ogenomtränglig hemlighetsfullhet, även här har namnet Cedric ljudit — och jag, eländiga och förnedrade varelse, har fröjdat mig vid tanken att en hämnare åt vårt olyckliga folk ännu levde. Även jag har haft mina stunder av hämnd — jag har underblåst våra fienders tvister och hetsat rusiga dryckeslag till blodiga slagsmål —jag har sett deras blod flyta — jag har hört deras dödsrosslingar! Se på mig, Cedric — finns inte ännu i detta vissnade ansikte några spår av Torkils drag?»
»Fråga mig inte därom, Ulrika», svarade Cedric i en ton av sorg och avsky. »Dessa spår giva en sådan likhet, som uppstiger ur de dödas gravar, när en ond ande har blåst liv i den hänsovna kroppen.»
»Rätt säger du», svarade Ulrika, »och dock voro dessa djävulska drag omklädnaden för en ljusets ande, när de kunde stifta oenighet mellan den äldre Front-de-Bœuf och hans son Reginald! Helvetets mörker borde dölja, vad som följde, men hämnden måste lyfta på slöjan och i mörka ord antyda, vad som skulle uppkalla de döda ur deras gravar, om det uttalades högt. Länge hade tvedräktens glöd glimmat mellan den tyranniske fadern och hans grymme son — länge hade jag i hemlighet underblåst det onaturliga hatet — det uppblossade under ett dryckeslag, och vid sitt eget bord föll min förtryckare för sin egen sons hand — sådana äro de hemligheter, dessa murar gömma! — Remnen, förbannade valv», tillade hon, blickande upp mot taket, »och begraven i edert fall alla, som äro medvetna om den avskyvärda hemligheten!»
»Och, skuldbelastade och eländiga varelse», sade Cedric, »vad blev din lott vid din förförares död?»
»Gissa det, men fråga inte! — Här, här levde jag tills ålderdomen, en förtidig ålderdom, tryckte sin hemska prägel på mitt ansikte — hånad och förolämpad, där jag fordom var åtlydd, och nödgad att inskränka min hämnd, vilken fordom hade ett så öppet fält, till ett missnöjt hjons små elakheter eller en vanmäktig häxas fåfänga och föraktade förbannelser — dömd att från min ensliga tornkammare höra larmet av de fester, i vilka jag fordom deltagit, eller jämmerrop och rosslingar av nya offer för förtrycket.»
»Ulrika», sade Cedric, »hur kunde du med ett hjärta, som — jag fruktar det — ännu med saknad tänker på den förlorade lönen för dina brott och på de dåd, varigenom du förvärvade denna lön, våga vända dig till en, som bär denna dräkt. Besinna dig, olyckliga kvinna, — vad skulle den helige Edvard själv kunna göra för dig, om han vore här närvarande? Den kunglige Bekännaren var av himlen begåvad med makt att rena kroppens pestbölder, men ingen annan än Gud själv kan bota själens spetälska.»
»Vänd dig dock inte ifrån mig, stränge vredesprofet», utropade hon, »utan säg mig, om du kan, vart dessa nya och förfärliga känslor skola leda, som tränga sig på mig i min ensamhet, och varför dåd, som begingos för så länge sedan, stå
