som din tapperhet, till denna värdighet valdes av dig, herr riddare», svarade Rebecka.
Ivanhoes kinder överdrogos trots blodförlusten av en stark rodnad, då han insåg att han oförsiktigt förrått ett djupt intresse för Rowena genom det tafatta försök han gjort att dölja det.
»Det var mindre om henne jag ville tala», sade han, »än om prins Johan, och jag skulle gärna vilja veta något om min trogne väpnare och varför han inte är hos mig.»
»Nu måste jag begagna min myndighet som läkare», svarade Rebecka, »och ålägga dig att iakttaga tystnad och undvika alla oroande tankar, medan jag berättar dig, vad du önskar veta. Prins Johan har avbrutit tornerspelet och i all hast begivit sig till York med de ädlingar, riddare och andliga, som höra till hans parti. Först hade han emellertid insamlat alla penningar han med ondo eller godo kunde avtvinga dem som anses vara rika här i landet. Det påstås att han tänker rycka till sig sin broders krona.»
»Inte skall det lyckas honom utan svärdslag», sade Ivanhoe resande sig upp i sängen, »om det finnes en enda trofast undersåte i England. Jag skall strida för kung Rickards sak. mot dess förnämsta kämpar.»
»Men om du skall kunna göra det», sade Rebecka och lade sin hand på hans skuldra, »måste du nu lyda mina föreskrifter och hålla dig lugn.»
»Du har rätt, flicka», sade Ivanhoe. »Jag skall hålla mig så lugn som dessa oroliga tider tillåta. — Och vad vet du om Cedric och hans hus?»
»Hans förvaltare var här för en liten stund sedan», sade judinnan, »för att bedja min far om betalning för ull. Han hade mycket bråttom, men jag hörde av honom att Cedric och Athelstane av Coningsburgh hade lämnat prins Johans fest mycket missbelåtna och nu stodo i begrepp att begiva sig på hemvägen.»
»Hade de någon dam med sig på festen?» sade Wilfred.
»Lady Rowena», sade Rebecka, besvarande frågan med större noggrannhet än den framställts, »var inte med på prinsens fest, och efter vad förvaltaren berättade oss, är hon nu på väg till Rotherwood tillsammans med sin förmyndare Cedric. Och vad beträffar din trogne väpnare Gurth —»
»Aha!» utropade riddaren. »Du vet vad han heter? — Men du må väl det», tillade han genast, »ty det var, såsom jag nu kan förstå, ur din hand och av din frikostighet som han ej längre sedan än i går fick mottaga hundra sekiner.»
»Tala inte om det», sade Rebecka med en djup rodnad. »Jag ser hur lätt det är för tungan att förråda vad hjärtat gärna ville dölja.»
»Men denna summa i guld», sade Ivanhoe allvarsamt, »har jag satt min heder i pant på att betala åt din far.»
»Du skall få göra som du vill», sade Rebecka, »när åtta dagar ha gått. Men tänk inte och tala inte nu något som kan fördröja ditt tillfrisknande!»
»Nåväl, min goda flicka», sade Ivanhoe, »det vore otacksamt av mig att motsätta mig dina befallningar. Men säg mig bara ett ord om den stackars Gurth, så skall jag inte fråga dig mer sedan.»
»Jag måste tyvärr säga dig, herr riddare», sade judinnan, »att han på Cedrics befallning blivit fängslad.» — Men då hon sedan såg, vilken sorg detta meddelande beredde Wilfred, tillade hon genast: »Men Oswald sade att om Gurth inte på nytt råkade ut för sin herres onåd, var han viss att Cedric skulle förlåta honom, eftersom han begått denna överträdelse för den kärleks skull han hyste för Cedrics son. Och han sade dessutom att han och hans kamrater, i synnerhet gycklaren Wamba, voro beslutna att säga Gurth att han borde rymma ifall Cedrics vrede mot honom icke mildrades. — Men nu, farväl! När du tagit den medicin jag skall sända dig med Ruben, så lägg dig åter lugnt till ro, på det att du må kunna desto bättre uthärda morgondagens färd!»
Ivanhoe lät sig övertygas av detta och lydde Rebeckas anvisningar. Den dryck Ruben gav honom var lugnande och rogivande och förskaffade patienten en djup och hälsosam sömn. Morgonen därpå fann hans vänliga vårdarinna honom alldeles fri från febersymtom och stark nog att uthärda en resas ansträngningar.
Han lades i den bärstol, i vilken han förts från tornerplatsen, och allt gjordes för att han skulle få det så bekvämt som möjligt. I ett avseende allenast kunde icke ens Rebeckas böner utverka att tillräcklig hänsyn togs till den sårade riddaren. Isak hade, liksom den rike resenären i Juvenalis' tionde satir, en ständig fruktan för rövare, medveten som han var om att utgöra ett lika välkommet byte för den normandiske
