än sitta overksamma, gingo med glatt mod att möta faran, och sålunda överlämnades Ivanhoes vård åt Urfrid eller Ulrika. Men denna, som hade huvudet fullt av hämndtankar och minnen av lidna oförrätter, lät villigt förmå sig att åt Rebecka anförtro vården om den sjuke.
XXVIII.
TILL STORMS
Stig upp på krönet där, du tappre stridsman,
Se ned på fältet och förtälj om slaget!
Schiller, Jungfrun av Orleans.
En farans stund är ofta även en stund av uppriktig välvilja och hängivenhet. Vi bortlägga i upprörda ögonblick vår försiktiga hållning och förråda de känslor som vi under lugnare förhållanden vanligen dölja, om vi icke kunna helt undertrycka dem. Då Rebecka ännu en gång fann sig sitta vid Ivanhoes sida, förvånades hon över den starka glädjekänsla hon erfor, fastän allt omkring dem var fara, om icke rent av hopplöshet. Då hon kände på hans puls och frågade efter hans tillstånd, var det något milt i hennes hand och hennes röst, som vittnade om ett djupare intresse än hon själv skulle velat tillstå. Hennes röst skälvde och hennes hand darrade, och det var först Ivanhoes kalla fråga: »Är det du, flicka?» som återkallade henne till sig själv och erinrade henne att de känslor hon hyste icke voro och icke kunde vara ömsesidiga. En suck banade sig väg ur hennes bröst, men den hördes knappast, och de frågor hon gjorde riddaren om hans hälsotillstånd, framställdes i en lugnt vänskaplig ton. Ivanhoe svarade henne genast att han var bättre än han kunde hava väntat sig — »tack vare din skickliga hjälp, kära Rebecka», sade han.
»Han kallar mig kära Rebecka», sade flickan för sig själv, »men det är med en kall och likgiltig ton, som illa passar till detta ord. Hans stridshäst, hans jakthund äro kärare för honom än den föraktade judinnan.»
»Min själ plågas mer av oro än min kropp av smärta, fortfor Ivanhoe. »Av de män som nyss voro mina vaktare erfor jag att jag är en fånge, och om jag rätt känner den hesa och högljudda röst som nyss skickade dem härifrån, befinner jag mig i Front-de-Bœufs slott. — Om så är, huru skall detta sluta och huru skall jag kunna beskydda Rowena och min far?»
»Han nämner inte juden eller judinnan», sade Rebecka för sig själv, »men vad hava vi också för del i honom, och huru rättvist straffar inte himlen mig för att jag låtit mina tankar dröja vid honom!» Hon skyndade efter denna korta självanklagelse att giva Ivanhoe de upplysningar hon kunde. Men allt hon visste var att tempelherren Bois-Guilbert och baron Front-de-Bœuf förde befälet inom slottet och att det belägrades utifrån, men av vilka kunde hon ej säga. Hon tillade att det fanns en kristen präst inom slottet, och han kunde kanske lämna flera upplysningar.»
»En kristen präst!» sade riddaren glatt. »Skaffa hit honom, Rebecka, om du kan — säg att en sjuk man är i behov av hans andliga hjälp — säg vad du vill, men för hit honom — något måste jag företaga eller försöka, men vad, kan jag ju inte säga, förrän jag får veta hur det står till utanför murarna.»
Rebecka försökte i enlighet med Ivanhoes önskan föra Cedric till den sårade riddarens kammare, men såsom vi redan sett misslyckades hon härutinnan genom Urfrids mellankomst. Även denna hade stått på lur för att få träffa den förmente munken. Rebecka drog sig tillbaka för att meddela Ivanhoe sitt misslyckande.
De hade icke mycken tid till att sörja över detta eller tänka på nya utvägar att vinna upplysningar, ty det larm inom borgen, som förorsakades av försvarsförberedelserna, växte nu tiodubbelt. Knektarnas tunga, men snabba steg hördes uppe på murarna eller genljödo i de trånga och slingrande gångar och trappor, vilka ledde till de olika utanverken och försvarspunkterna. Riddarnas röster hördes uppmuntra sitt folk och leda försvaret, men ofta drunknade deras befallningar i vapenbullret eller knektarnas larmande rop.
Ivanhoe var som en stridshäst, som hör trumpeten. Han glödde av otålighet, där han låg i sin overksamhet, och av brinnande begär att få taga del i den drabbning, vartill dessa ljud voro inledningen.
