förnummit det av munkens egen stentorsstämma, långt innan de kunde se hans väldiga gestalt.
»Giv plats, mina glada gossar!» utropade han. »Giv plats för er andlige fader och hans fånge! — Ropa välkommen ännu en gång! — Jag kommer, min ädle hövding, som en örn med mitt byte i klorna.»
Och banande sig väg genom ringen, framträdde han under alla de kringståendes skratt helt triumferande med sin väldiga bardisan i ena handen och i den andra ett tjuderrep, som var fäst om halsen på den olycklige Isak av York. Nedböjd av sorg och förskräckelse framsläpades han av den segerrike prästen, som högt utropade:
»Var är Allan-a-Dale att han må förhärliga mig i en ballad eller en visa? — Vid den heliga Hermangild, alltid är den birfilaren borta, när det finns någon passande anledning att förhärliga tapperheten.»
»Rakade präst», sade Locksley, »du har hållit våt mässa i dag på morgonen, så tidigt det än är. Vem i den helige Niklas namn är det du har fått tag i?»
»En fånge av mitt svärd och min lans, ädle hövding», svarade eremiten från Copmanhurst, »av min båge och min hillebard, rättare sagt. Och dock har jag genom mitt gudomliga kall friköpt honom från en ännu värre fångenskap. — Tala, jude — har jag inte friköpt dig från satanas — har jag inte lärt dig ditt credo, ditt pater och ditt ave Maria? — Har jag inte suttit hela natten och druckit dig till och invigt dig i mysterierna?»
»För Guds skull», utropade den stackars juden, »vill ingen befria mig ur denne galne — jag menar, denne helige mans våld?»
»Vad nu, jude», sade munken med hotfull uppsyn, »tar du tillbaka? — Besinna att om du återfaller i din otro, så fastän du inte precis är så mör som en spädgris — jag önskar jag hade en på morgonkvisten! — är du dock inte för seg till att halstras! Var nu resonlig, Isak, och säg efter som jag säger: Ave Maria! —»
»Ingen hädelse, galne präst», sade Locksley. »Låt oss hellre få höra var du fick tag i den här fången.»
»Vid den helige Dunstan», sade munken, »jag fann honom där jag sökte efter bättre saker.»
»Det kunna vi intyga», sade en av frimännen, »ty när vi hade röjt undan spillrorna och med den helige Dunstans hjälp påträffat källartrappan, funno vi vintunnan halvtömd, juden halvdöd och munken här mer än till hälften utmattad, som han kallar det.»
»Ni ljuga, era slynglar!» svarade den förorättade munken. »Det var ni och era glupska kamrater som drucko upp vinet till morgondryck —»
»Tyst, allesammans!» sade Locksley. »Du, jude, får tänka på din lösepenning. Jag behöver inte säga dig att din stam anses fördömd i alla kristna samfund, och du kan vara viss om att inte heller vi vilja se dig ibland oss. Tänk därför på att göra ett anbud medan jag förhör en annan fånge.»
»Blevo många av Front-de-Bœufs män tagna?» frågade den Svarte Riddaren.
»Ingen av den betydenhet att man kan kräva någon lösepenning», svarade stigmanshövdingen. »Den fånge jag talar om är ett bättre byte — en levnadsglad munk på väg till sin älskarinna, om jag skall döma av hans kläder och mundering. — Här kommer den vördige prelaten, pigg som en mört.» Och två frimän framledde till stigmanshövdingens tron vår gamle vän prior Aymer av Jorvaulx.
XXXII.
PRIORN OCH JUDEN
— — Du hjälte!
Hur står det till med Titus Lartius?
Marcius: Som med en man, som bråttom har med domslut
Och dömer en till döden, en till landsflykt,
Frigiver en, beklagar, hotar andra.
Coriolanus.
Den fångne abbotens skick och utseende företedde en sällsam blandning av sårad stolthet, tillstukad fåfänga och fysisk rädsla.
»Vad vill detta säga, go' herrar?» sade han med en ton, vari alla dessa själsstämningar voro förenade. »Vad ha ni för ordning? Äro ni turkar eller kristna, som bruka våld
