antager honom till min skattmästare, och får jag höra att du krånglar med att betala den summa han lagt ut för dig, så må den heliga Jungfrun förneka mig, om jag inte bränner ditt kloster över ditt huvud, skulle jag också bli hängd tio år förrr för det!»
Med vida större obenägenhet än han förut uppsatt brev till Bois-Guilbert, skrev nu priorn en revers, vari han erkänt sig hava av Isak från York erhållit sexhundra dukater, att därmed erlägga sin lösepenning och utfästande sig att punktligt återbetala denna summa, varefter priorn tilläts att avtåga.
Det återstod nu för juden att ställa säkerhet för den lösen, han skulle erlägga såväl för priorns räkning som för sin ege Han avlämnade följaktligen en med sitt sigill försedd anvisning på en stamförvant i York, förständigande denne att till uppvisaren utbetala en summa av tusen dukater och därjämte lämna vissa specificerade varor.
Innan Isak begav sig på väg, gav stigmanshövdingen honom ännu ett råd:
»Var frikostig med dina erbjudanden, Isak, och spara inte din börs, när det gäller din dotters räddning. Tro mig att det guld som du sparar härvidlag skall sedermera förorsaka dig lika många kval som om det hälldes smält nedför din strupe.»
Isak instämde med en djup suck i dessa ord och begav sig i väg, åtföljd av två resliga stigmän, vilka skulle vara han vägvisare och på samma gång hans skyddsvakt genom skogen.
Den Svarte Riddaren, som med icke ringa intresse varit vittne till allt detta, tog nu i sin tur avsked av stigmanshövdingen. Därvid kunde han icke underlåta att uttrycka sin förvåning över den borgerliga ordning han iakttagit bland personer som levde utom de allmänna lagarnas skydd.
»Herr riddare», sade stigmannen, »god frukt kommer stundom av ett dåligt träd, och onda tider alstra icke alltid bara ont. Bland dessa, som leva utanför lagen, finnas säkert många som vilja med måtta begagna sig av sin frihet, och måhända även några som beklaga att de nödgats ägna sig åt detta yrke.»
»Och jag tänker jag talar nu med en av dem», sade riddaren.
»Herr riddare», sade stigmannen, »vi hava var sin hemlighet. Du må gärna bilda dig ett omdöme om mig, och jag får ju hava mina gissningar om dig, fastän vi kanske taga fel båda två. Men då jag inte beder att få veta din hemlighet, får du ej misstycka att jag behåller min.»
»Jag ber dig om tillgift, tappre stigman», sade riddaren. »Din förebråelse är rättvis. Men kanske mötas vi en annan gång med mindre hemlighetsfullhet å ömse sidor. — Emellertid skiljas vi väl som vänner, eller hur?»
»Här är min hand på det», sade Locksley, »och jag vill säga att det är en sann engelsmans hand, fast jag för närvarande är fågelfri.»
»Här är min hand tillbaka», sade riddaren, »och jag anser det för en heder att du vill trycka den. Ty den som gör gott, när han har oinskränkt makt att göra ont, förtjänar beröm icke blott för det goda, han gör, utan ock för det onda han underlåter. Farväl, tappre stigman!»
Så skildes dessa båda. Riddaren av Länklåset svingade sig upp på sin väldiga stridshäst och red bort genom skogen.
XXXIII.
MORDANSLAGET
Vet du vad, min vän?
Han ligger mig i vägen som en huggorm,
Och var som helst jag denna fot vill sätta,
Han ligger framför mig. Förstår du mig?
Konung Johan.
Det var stort gästabud på slottet i York, och dit hade prins Johan inbjudit de ädlingar, prelater och partiledare, med vilkas bistånd han hoppades genomföra sina ärelystna planer på sin broders tron. Valdemar Fitzurse, hans sluge och skicklige förespråkare, verkade i hemlighet ibland dem och försökte bibringa dem det mod som behövdes för att öppet bekänna färg. Men utförandet av deras plan fördröjdes genom frånvaron av flera av sammansvärjningens viktigaste medlemmar. Front-de-Bœufs okuvliga, om ock hänsynslösa mod, De Bracys glada och hurtiga sinne, Brian de Bois-Guilberts skarpsinnighet, krigiska erfarenhet och erkända tapperhet voro
