Sida:Ivanhoe 1912 del 2.djvu/63

Den här sidan har korrekturlästs

av vikt för en lycklig utgång av sammansvärjningen. Johan och hans rådgivare förargade sig i tysthet över deras onödiga och oförsvarliga frånvaro, men vågade intet företaga utan dem. Juden Isak tycktes även hava försvunnit och med honom hoppet om vissa penningsummor, som prins Johan skulle erhålla som lån av denne israelit och hans trosförvanter. Detta i kunde vid ett så kritiskt tillfälle bliva mycket farligt.

Det var på morgonen efter Torquilstones fall, som ett rykte började sprida sig i staden York, att De Bracy och Bois-Guilbert samt deras bundsförvant Front-de-Bœuf hade blivit tillfångatagna eller dödade. Valdemar framförde detta rykte till prins Johan; han befarade, sade han, att det kunde vara sant, ty de hade med ett obetydligt följe begivit sig ut för att anfalla Cedric saxare och hans sällskap. Vid vilket annat tillfälle som helst skulle prinsen ansett detta våldsdåd som ett lyckat skämt, men nu, då det hindrade hans egna planer, utfor han emot våldsverkarna och talade om brott mot lagarna, den allmänna ordningen och äganderätten i en ton som kunnat anstå kung Alfred.

»De fräcka stråtrövarna!» sade han. »Blir jag någonsin konung av England, skall jag hänga sådana lagöverträdare över deras egna borgars vindbryggor.»

»Men för att bliva konung av England», sade hans rådgivare lugnt, »måste eders höghet icke blott hava överseende med dessa fräcka stråtrövares tilltag, utan även skänka dem skydd, trots ers höghets lovvärda nit för de lagar de pläga överträda. Det vore just en skön hjälp för oss om de saxiska bondlurkarna toge ers höghet på orden och förvandlade borgherrarnas vindbryggor till galgar. Den där oförskräckte Cedric såg mig just ut att kunna få ett sådant infall. Ers höghet vet ju att det är farligt företaga något utan Front-de-Bœuf och tempelherren, och dock hava vi nu gått för långt för att draga oss tillbaka.»

Prins Johan slog sig otåligt för pannan och började sedan gå av och an i rummet.

»De skurkarna», sade han, »de usla, förrädiska skurkarna — att övergiva mig i denna klämma!»

»Säg hellre de oförsvarligt lättsinniga galningarna», sade Valdemar, »som icke kunna låta bli att företaga sig dårskaper, när så viktiga saker stå på spel.»

»Vad är att göra?» sade prinsen och tvärstannade framför Valdemar.

»Jag vet ingenting annat att göra», svarade hans rådgivare, »än vad jag redan givit order om. Jag kom inte hit för att beklaga denna olyckliga händelse, förrän jag gjort mitt bästa att motverka den.»

»Du är alltid min goda ängel, Valdemar», sade prinsen. »Med en sådan rådgivare kommer Johans regering att bliva berömd i våra hävder. — Vad har du befallt?»

»Jag har befallt Louis Winkelbrand, De Bracys underbefälhavare, att låta blåsa till häst, veckla ut sitt baner och genast skynda till Front-de-Bœufs slott för att göra vad som ännu kan göras till våra vänners undsättning.»

Prins Johan rodnade som ett bortskämt barn, som fått röna vad det anser vara en förolämpning.

»Vid Guds ansikte», sade han, »du har tagit stort ansvar på dig, Valdemar Fitzurse, och det var mer än förmätet av dig att utan vår uttryckliga befallning låta blåsa trumpet och utveckla baner i en stad, där vi själva äro närvarande.»

»Jag beder eders höghet om tillgift», sade Fitzurse, i sitt inre förbannande sin herres lumpna fåfänga. »Men då det brådskade och även några minuters tidsförlust kunde vara ödesdiger, ansåg jag det bäst att i en sak av sådan vikt för eders höghets intressen taga ansvaret på mig.»

»Du har min förlåtelse, Fitzurse», sade prinsen allvarligt. »Din avsikt gottgör ditt obetänksamma förhastande. — Men vem ha vi här? — De Bracy själv, vid det heliga korset, och i en underlig dräkt uppträder han inför oss.»

Det var verkligen De Bracy — med blodiga sporrar och eldröd i ansiktet av den hastiga ritten. Hans rustning bar alla spår av det sista hårdnackade handgemänget; den var söndring och blodig på många ställen och betäckt med smuts och damm från hjälmkammen till sporrarna. Han tog av sin hjälm, som han lade på bordet, och stod tyst en stund liksom för att samla sig, innan han omtalade sina nyheter.

»De Bracy», sade prins Johan, »vad betyder detta? — Tala, jag befaller dig! Hava saxarna gjort uppror?»

»Tala, De Bracy», sade Fitzurse nästan på samma gång. »Du brukade ju vara en man. — Var är tempelherren? Var är Front-de-Bœuf?»

»Tempelherren har flytt», sade De Bracy. »Front-de-Bœuf