skolen I aldrig mera få se. Han har funnit sin grav bland de glödande ruinerna av sitt eget slott, och jag ensam ha undkommit för att förtälja er detta.»
»Den isar blodet, din nyhet», sade Valdemar, »fast du talar om eld och brand.»
»Den sämsta nyheten har jag ännu ej omtalat», sade De Bracy, och i det han steg fram till prins Johan sade han helt tyst, men med eftertryck på orden: »Rickard är i England —jag har sett och talat med honom.»
Prins Johan bleknade, vacklade och grep tag i ryggstödet på en ekbänk för att hålla sig uppe — nästan som en man som träffats av en pil.
»Du yrar, De Bracy, det är ej möjligt», sade Fitzurse.
»Det är så sant som allt i världen», sade De Bracy. »Jag har varit hans fånge och talat med honom.»
»Med Rickard Plantagenet, säger du?» fortsatte Fitzurse.
»Med Rickard Plantagenet», svarade De Bracy — »Rickard Lejonhjärta — Rickard av England.»
»Och du var hans fånge?» sade Valdemar. »Han är alltså i spetsen för en truppstyrka?»
»Nej — blott några fågelfria stigmän hade han omkring sig, och för dem är han okänd. Jag hörde honom säga att han tänkte lämna dem. Han hade slutit sig till dem endast för att deltaga i stormningen av Torquilstone.»
»Det är likt Rickard», sade Fitzurse, »en äkta vandrande riddare är han, jämt inblandad i äventyr och förlitande sig på sin arms styrka som vilken sir Guy eller sir Bevis som helst, medan hans rikes viktiga angelägenheter få vila och hans eget liv hela tiden äventyras. Vad tänker du nu göra, De Bracy ?»
»Jag? — Jag erbjöd Rickard att ställa mitt frikompani till hans tjänst, men han avböjde det. Jag tänker nu med mitt folk begiva mig till Hull och där inskeppa mig till Flandern. Under dessa oroliga tider finner en företagsam man alltid sysselsättning. Och du, Valdemar, vill du taga lans och sköld, övergiva din politik, följa med mig och dela mina öden?»
»Jag är för gammal, Maurice, och jag har en dotter», svarade Valdemar.
»Giv henne till mig, Fitzurse, och jag skall med hjälp av lans och stigbygel giva henne den ställning hennes rang tillkommer.»
»Nej», svarade Fitzurse, »jag skall taga min tillflykt till Sankt Peters kyrka här — ärkebiskopen är min svurne broder.»
Under detta samtal hade prins Johan småningom uppvaknat ur den dvala, vari han försatts genom den oväntade underrättelsen, och börjat lyssna till vad hans anhängare sade sinsemellan.
»De avfalla från mig», mumlade han för sig själv, »de äro ej mer fästa vid mig än ett vissnat blad vid grenen, när vinden kommer! — Djävlar och helvete! Kan jag då icke reda mig själv, när dessa fega uslingar övergiva mig?» Han tystnade, och det var ett uttryck av djävulsk lidelse i det tvungna skratt, varmed han slutligen avbröt deras samtal.
»Ha, ha, ha, mina goda herrar! Vid himladrottningens gloria, jag höll er för kloka, djärva och förslagna män, och nu kasta ni bort rikedom, ära, njutningar, allt som vårt ädla spel lovade oss, just i det ögonblick det kunde vinnas genom ett djärvt ingripande.»
»Jag förstår eder icke», sade De Bracy. »Så snart Rickards återkomst blir bekant, kommer han att stå i spetsen för en här, och då är det ute med oss. Jag skulle råda er, nådige herre, att antingen fly till Frankrike eller söka skydd hos änkedrottningen.»
»Jag söker intet skydd för egen räkning», sade prins Johan högdraget. »Det kunde jag förskaffa mig med ett enda ord till min broder. Men ehuru du, De Bracy, och du, Valdemar Fitzurse, äro så villiga att övergiva mig, vill jag ogärna se edra huvuden svartna på Cliffordsporten därborta. Tror du, Valdemar, att den illsluge ärkebiskopen icke låter dig gripas om det så vore vid högaltaret, om han därmed kan förlika sig med kung Rickard? Och glömmer du, De Bracy, att Robert Estoteville ligger mellan dig och Hull med hela sin styrka och att greven av Essex samlar sina hängare? Om vi hade skäl att frukta dessa uppbåd till och med före Rikards återkomst, tror du väl att det nu kan råda något tvivel om vilket parti deras anförare komma att sluta sig till? Tro mig, Estoteville är nog stark att kunna jaga hela ditt frikompani i Humber.» — Valdemar Fitzurse och De Bracy stirrade förfärade på varandra. — »Det gives blott en väg till räddning», fortfor, prinsen, och hans panna blev mörk som natten. »Den som
