orsakar vår förskräckelse färdas ensam omkring — han måste omhändertagas.»
»Inte av mig», sade De Bracy hastigt. »Jag var hans fånge, och han gav mig pardon. Jag vill icke skada en fjäder i hans hjälmbuske.»
»Vem talar om att skada?» sade prins Johan med ett hårt skratt. »Härnäst tänker väl den skurken säga att jag menade han skulle slå ihjäl honom! — Nej — ett fängelse vore bättre — om i Österrike eller England, vad gör det? — Allt kommer att bli som det var när vi började vårt företag. Det grundade sig på förhoppningen att Rickard skulle bliva kvar i fångenskapen i Tyskland. Vår farbror Robert levde och dog på Cardiffs slott.»
»Ja», sade Valdemar, »men Henrik, er kunglige fader, satt säkrare på sin tron än ers höghet kan göra. Jag säger att det bästa fängelse är det som iordningställes av dödgrävaren — ingen cell uppgår mot ett gravvalv ! Jag har sagt min tanke.»
»Fängelse eller grav», sade De Bracy, »jag tvår mina händer i denna sak.»
»Usling», sade prins Johan, »du vill väl ej förråda vår plan?»
»Jag har aldrig förrått några planer», sade De Bracy högdraget, »och usling låter jag mig inte kallas!»
»Sakta, herr riddare», sade Valdemar, »och ni, ädle herre, tillgiv den tappre De Bracys samvetsbetänkligheter! Jag hoppas snart kunna skingra dem.»
»Det är mer än din vältalighet förmår, Fitzurse», svarade riddaren.
»Min gode sir Maurice», återtog den illsluge ränkmakaren »skygga nu inte åt sidan som en skrämd häst utan att åtminstone närmare betrakta det som så skrämmer dig. Denne Rickard — för blott en dag sedan skulle det varit din högsta önskan att möta honom man mot man i striden — hundra gånger har jag hört dig önska det.»
»Ja», sade De Bracy, »men det var, som du säger, man mot man och i striden! Aldrig har du hört mig framkasta en tanke på att överfalla honom ensam i en skog.»
»Du är ingen sann riddare, om du hyser betänkligheter för det», sade Valdemar. »Var det i strid som Lancelot och sir Tristram vunno ryktbarhet? Eller var det inte genom att strida med jättelika riddare i de okända skogarnas djup?»
»Ja, men jag försäkrar dig», sade De Bracy, »att varken Tristram eller Lancelot skulle varit Rickard Plantagenet vuxna, och jag tror inte det var deras plägsed att med övermakt angripa en ensam man.»
»Du är galen, De Bracy — vad är det vi föreslå dig, en lejd anförare för ett frikompani, som står i prins Johans tjänst? Du vet, vem som är vår fiende, och du tvekar fastän din herres, dina kamraters och din egen välfärd, ja, allas våra liv stå på spel!»
»Jag säger dig», sade De Bracy mörk i hågen, »att han skänkt mig mitt liv. Visserligen har han skickat mig ifrån sig och vägrat mottaga min hyllning — så att jag är honom icke skyldig tro eller lydnad — men jag vill inte lyfta min hand emot honom.»
»Det behövs inte — skicka Louis Winkelbrand och ett tjog av dina knektar.»
»Ni ha tillräckligt med banditer själva», sade De Bracy, »ingen enda av mina män skall deltaga i ett sådant företag.»
»Är du så halsstarrig, De Bracy», sade prins Johan, »och vill du övergiva mig efter så många försäkringar om nit i min tjänst?»
»Det tänker jag inte göra», sade De Bracy. »Jag vill vara eder trogen i allt som anstår en riddare, vare sig på tornerplatsen eller i fält. Men denna rövarbragd ingår ej i mitt löfte.»
»Ack, Valdemar», sade prins Johan. »Jag är en olycklig furste. Min fader, kung Henrik, hade trogna tjänare. — Han behövde blott yttra att han besvärades av en upprorisk präst, och Thomas-a-Becket fick, så helig han än var, sätta livet till vid sitt eget altare. — Tracy, Morville, Brito, redliga och manhaftiga undersåtar, er ande lever ej mer! Och fastän Reginald Fitzurse lämnat efter sig en son, har han avfallit från sin faders trohet och mod.»
»Han har inte avfallit från någondera», sade Valdemar Fitzurse, »och eftersom det ej är annan råd, skall jag åtaga mig ledningen av detta farliga företag. Men dyrt fick min fader köpa sin berömmelse som trogen vän, och dock var det bevis på trohet, som han gav Henrik, ett intet mot det jag ämnar avlägga. Ty förr skulle jag vilja draga svärd mot
