alla helgon i kalendariet än fälla min lans mot Lejonhjärta. — De Bracy, dig måste jag anförtro att uppmuntra de vacklande och ansvara för prins Johans person. Om du får sådana nyheter, som jag hoppas kunna sända dig, skall utgången av vårt företag ej längre bliva tvivelaktig. — Page», sade han, »skynda till mina rum och bed min vapensmed hålla sig där i beredskap! Tillsäg Stefan Wetheral, Broad Thoresby och de tre lansknektarna från Spyinghow att genast komma till mig, och likaså spejaren Hugh Bardon! — Farväl, min prins, tills bättre tider stunda!» Med dessa ord lämnade han rummet.
»Han går att tillfångataga min broder», sade prins Johan till De Bracy. »Det bekommer honom inte mera än om det gällde en saxisk franklins frihet. Jag hoppas han åtlyder vår befallning och behandlar vår käre Rickards person med all hänsyn.»
De Bracy svarade blott med ett leende.
»Vid himladrottningens gloria», sade prins Johan, »vår befallning till honom var uttrycklig — fastän du kanske inte hörde den, emedan vi stodo och talade i fönstersmygen. — Klart och tydligt tillsade vi honom att vaka över Rickards säkerhet, och ve Valdemars huvud, om han överträder den befallningen!»
»Det är kanske bäst att jag går till hans rum», sade De Bracy, »och inpräntar hos honom ers höghets befallning, ty eftersom den alldeles undgick mitt öra, skulle det kunna hända att Valdemar inte heller uppfattade den.»
»Nej, nej», sade prins Johan otåligt. »jag försäkrar dig att han hörde mig. Och dessutom har jag något jag vill tala med dig om. Kom hit, Maurice, och låt mig stödja mig på din arm.»
I denna förtroliga ställning gingo de ett varv runt salen, och prins Johan fortfor med en min av den största förtrolighet:
»Vad tycker du om denne Valdemar Fitzurse, käre De Bracy? Han hoppas bliva vår kansler. För visso vilja vi dock betänka oss något, innan vi giva ett så högt ämbete åt en, som genom att så villigt åtaga sig detta företag mot Rickard tydligen visar, huru liten vördnad han har för vårt blod. Du tror kanske, att du förlorat något av vår aktning genom att så djärvt avböja detta oangenäma uppdrag. Men nej, Maurice, jag högaktar dig hellre för din manliga fasthet. Det finnes saker, som nödvändigt måste göras, men vi varken älska eller högakta dem, som utföra dem, och det kan finnas en vägran att tjäna oss, som snarare i våra ögon höjer den som vägrar. Min olycklige broders tillfångatagande utgör ingen så god merit till det höga kanslersämbetet, som din ridderliga och modiga vägran är för dig till fältmarskalksstaven. Tänk på detta, De Bracy, och begiv dig till ditt värv.»
»Vankelmodige tyrann!» mumlade De Bracy, när han lämnade prinsen. »Olycklig den, som litar på dig! Din kansler! — Den som har vården om ditt samvete får ett lätt göra, fruktar jag. Men fältmarskalk av England!» sade han, i det han utsträckte armen liksom för att fatta kommandostaven och med stoltare steg gick igenom rummet. »Det är ett pris, som är värt att spela om!»
De Bracy hade icke väl lämnat rummet, förrän prins Johan tillkallade en tjänare.
»Tillsäg Hugh Bardon, vår spejareförman, att komma hit, så snart han talat med Valdemar Fitzurse.»
Spejareförmannen kom efter en kort stund, varunder Johan oroligt gått av och an i rummet.
»Bardon», sade han, »vad önskade Valdemar av dig?»
»Två behjärtade män, väl förtrogna med dessa nordliga vildmarker och skickliga i att uppspåra man och häst.»
»Och du har skaffat dem?»
»Ers höghet kan lita på mig», svarade spejareförmannen. »Den ene är från Hexamshire — han är van att spåra tjuvar i Tynedale och Teviotdale, som en blodhund följer spåren av en sårad hjort. Den andre är från Yorkshire och har ofta spänt sin båge i det glada Sherwood. Han känner till varje snår och glad, varje dunge och storskog häremellan och Richmond.»
»Det är bra», sade prinsen. »Följer Valdemar med dem?»
»Ja, genast», sade Bardon.
»Hur många har han med sig?» frågade Johan i likgiltig ton.
»Broad Thoresby skall med och Wetheral, som för sin grymhet kallas Stefan Stålhjärta, och tre landsknektar norrifrån, som tillhört Ralf Middletons band — de kallas lansarna från Spyinghow.»
»Gott, gott», sade prins Johan; därpå tillade han efter
