liksom den helige David över Edom, och han anser mordet på en jude vara ett lika Gudi behagligt offer som en saracens död. Gudlösa och falska saker hava sagts till och med om våra läkemedels krafter, som vore de satans funder. — Må Herren tukta honom!»
»I alla fall», sade Isak, »måste jag till Tempelstowe, om också hans ansikte är såsom en sjufalt upphettad, glödande ugn.»
Han förklarade därefter för Nathan den viktiga orsaken till sin resa. Rabbinen lyssnade med intresse och betygade sitt deltagande efter sitt folks sed genom att sönderslita sina kläder och säga: »Ack, min dotter! Ack, min dotter! Ve Sions skönhet! Ve, det fångna Israel!»
»Du ser», sade Isak, »huru det står till med mig, och att jag inte får dröja. Måhända kan närvaron av denne Lukas Beaumanoir, som är deras överherre, avhålla Brian de Bois-Guilbert från det onda han tillärnar, så att han till mig utlämnar min älskade dotter Rebecka.»
»Gå», sade Nathan Ben Israel, »och var vis, ty visdom hjälpte Daniel i lejonkulan, dit han var kastad. Och må det gå dig väl, såsom ditt hjärta önskar. Men om du kan, så undvik att träda inför stormästaren, ty att bringa smälek över vårt folk är hans morgon- och aftonglädje. Måhända kan du bättre påverka Bois-Guilbert, om du får tala med honom enskilt, ty det säges, att dessa fördömda nasarener i preceptoriet ingalunda äro ense till sinnes. Må deras rådslag varda om intet och komma på skam! Men du, broder, vänd åter till mig, som vore det till din faders hus, och låt mig veta, huru det gått dig, och jag hoppas i sanning, att du skall föra med dig Rebecka, även hon lärjunge till den visa Mirjam, om vars kurer hedningarna utspridde, att de skedde genom svartkonst.»
Isak bjöd följaktligen sin vän farväl och var efter en timmes ritt framme vid Tempelstowes precepterium.
Detta tempelherrarnas fäste var beläget bland vackra ängar och betesmarker, som den förre preceptorns fromhet hade donerat till orden. Det var starkt och väl befäst, något som dessa riddare aldrig försummade och som det laglösa tillståndet i England gjorde särdeles nödvändigt. Två svartklädda hillebardiärer bevakade vindbryggan, och andra i samma dystra uniform skredo i begravningstakt fram och åter på murarna, mera liknande spöken än soldater.
Isak stannade vid porten för att överväga, hur han skulle söka inträde utan att stöta sig med någon, ty han visste väl, att tempelordens återuppflammande fanatism var för hans olyckliga folk minst lika farlig som det laglösa självsvåldet och att hans religion kunde bliva föremål för hat och förföljelse lika mycket som hans rikedom utsatte honom för tyranniska utpressningar.
Under tiden vandrade Lukas Beaumanoir i en liten till preceptoriet hörande och inom dess yttre befästningar belägen trädgård och samtalade allvarligt och förtroligt med en broder av sin orden, som varit med honom från Palestina.
Stormästaren var en äldre man, såsom man kunde se av hans långa grå skägg och buskiga ögonbryn, under vilka framblixtrade ett par ögon, vilkas eld åren icke kunnat utsläcka. Han var en fruktansvärd krigare, och hans skarpa och stränga drag hade soldatens bistra uttryck, men han var även fanatisk asket, och hans ansikte bar därför icke mindre spår av utmärglande försakelser och självbelåtet andligt högmod. Men med dessa strängare drag var blandat något imponerande och ädelt, beroende utan tvivel på att han till följd av sitt höga ämbete ofta vistades bland furstar och konungar och var van att utöva högsta myndigheten över de tappra och högättade riddare, som voro förenade genom ordens stadgar. Han var lång till växten, och hans hållning, som icke förändrats av år och mödor, var rak och ståtlig. Hans vita mantel var med största noggrannhet skuren efter den av den helige Bernard själv föreskrivna regeln och förfärdigad av vad som på den tiden kallades burrelkläde. Den var noga avpassad efter bärarens storlek och hade på vänstra skuldran det åttauddiga kors av rött kläde, som var ordens symbol. Intet gråverk eller hermelin fanns på hans dräkt, men av hänsyn till sin ålder bar stormästaren, såsom ordensreglerna även tilläto, sin jacka fodrad och kantad med det mjukaste lammskinn med den ulliga sidan utåt, vilket var det närmaste han kunde enligt ordensreglerna komma användningen av pälsverk, den största toalettlyx man då för tiden hade. I handen bar han den egendomliga ämbetsstav, varmed tempelherrarna vanligen äro avbildade. Hans följeslagare, som för närvarande utgjorde hans enda uppvaktning, hade nästan alldeles samma dräkt, men
