XXXV.
PRECEPTORN
Säg ej min konst är svek — allt är förställning
Det är med den, som tiggarn tigger pengar
Och smidig hovman vinner rang och gods.
Den andlige försmår den ej, och krigarn
Med den sin bragd förstorar. Alla bruka
Och sanktionera den, och vem sig nöjer
Med att blott vara vad han är, når aldrig
I stat och kyrka några äreställen.
Gammalt skådespel.
Albert Malvoisin, föreståndaren eller, såsom det på ordens språk hette, preceptorn för Tempelstowes preceptorium, var bror till den Filip Malvoisin, som ett par gånger tillfälligtvis omnämnts i denna berättelse och stod liksom denne borgherre i nära förbund med Brian de Bois-Guilbert.
Bland de utsvävande och samvetslösa män, som funnos inom tempelherreorden, var Albert av Tempelstowe särskilt framstående, dock skilde han sig däruti från den djärve Bois-Guilbert, att han förstod att kasta skenhelighetens slöja över sina laster och sin ärelystnad och antaga skenet av den fanatism, som han inom sig föraktade. Hade icke stormästarens ankomst varit så oväntat plötslig, skulle han icke funnit något i Tempelstowe, som kunnat tyda på någon förslappning i disciplinen. Och fastän överrumplad och till en viss grad blottad, lyssnade Albert Malvoisin med sådan vördnad och skerbar förkrosselse till sin höge förmans tillvitelser och ådagalade en sådan iver i att vidtaga ändringar i de särskilda förhålladen, på vilka han anmärkte — lyckades med ett ord så förträffligt att åt ett samfund, som nyss hängivit sig åt utsvävningar och nöjen, giva ett sken av asketisk fromhet, att Lukas Beaumanoir började hysa en högre tanke om preceptorns moral än han vid första anblicken av preceptoriet varit benägen för.
Men stormästarens gynnsamma uppfattning rubbades i hög grad vid underrättelsen, att Albert inom ordenshuset upptagit en fången judisk kvinna, som av allt att döma var en ordensbroders älskarinna, och när Albert nu trädde inför honom, möttes han av ovanlig bisterhet.
»Det finnes i detta hus, som är avsett för tempelordens heliga syften», sade stormästaren i sträng ton, »en judisk kvinna, som med ditt begivande, herr preceptor, hitförts av en ordensbroder.»
Albert Malvoisin blev ytterst förvirrad, ty den olyckliga Rebecka hade blivit instängd i en avlägsen och hemlig del av byggnaden, och alla försiktighetsmått hade vidtagits för att hindra, att hennes vistelse där blev känd. Han läste i Beaumanoirs blickar Bois-Guilberts och sin egen undergång, om han ej kunde avvända den hotande faran.
»Varför svarar du inte?» fortfor stormästaren.
»Tillstädjes det mig att svara?» sade preceptorn i en ton av den djupaste ödmjukhet, fast han med denna fråga endast avsåg att vinna ett ögonblicks rådrum.
»Tala, det tillstädjes dig», sade stormästaren, »tala och säg, om du känner, vad det står i våra heliga regler om tempelherrarnas gemenskap med kvinnor.»
»För visso, högvördige fader», svarade preceptorn, »har jag inte uppstigit till detta ämbete inom orden utan att känna till ett av dess viktigaste förbud.»
»Huru kommer det sig då, frågar jag dig åter, att du låtit en broder medföra en älskarinna, som till på köpet är en judisk trollkvinna, till detta heliga rum för att befläcka och oskära det?»
»En judisk trollkvinna!» eftersade Albert Malvoisin. »Alla goda änglar bevare oss!»
»Ja, broder, en judisk trollkvinna», sade stormästaren strängt. »Jag sade det. Vågar du förneka, att denna Rebecka, dotter till den eländige ockraren Isak av York och lärjunge till den avskyvärda trollpackan Mirjam, i denna stund — det är en skam att tänka och säga det — är inhyst inom detta ditt preceptorium?»
»Din vishet, vördige fader», svarade preceptorn, »har upplyst mitt förmörkade förstånd. Mycket undrade jag, huru en så ädel riddare som Brian de Bois-Guilbert kunde vara så bedårad av denna kvinna, vilken jag upptog i detta hus
