till mitt folk, betraktar jag som min beskyddare. Gärna följer jag dig — låt mig blott sätta på mig min slöja.»
De begåvo sig utför trappan med långsamma och högtidliga steg, gingo genom ett långt galleri och inträdde genom en dörr vid dess bortersta ända i den stora sal, där stormästaren för tillfället inrättat sin domstol.
Nedre delen av denna stora sal upptogs av väpnare och odalmän, vilka icke utan en viss svårighet gåvo rum, så att Rebecka, som åtföljdes av preceptorn och Mont-Fitchet samt de hillebardbärande vakterna, kunde komma fram till den plats, som var ämnad för henne. Då hon gick igenom folkhopen med korslagda armar och sänkt huvud kände hon att någon smög en papperslapp i hennes hand. Hon mottog den nästan själsfrånvarande och fortfor att hålla den mellan fingrarna utan att läsa vad som stod på den. Vissheten, att hon ägde en vän i denna hemska församling, gav henne mod att se sig om och lägga märke till, var hon befann sig. Hon skådade följaktligen den scen, vi skola söka beskriva i nästa kapitel.
XXXVI.
RANNSAKNINGEN
Sträng var den lag, som människor förbjöd
Med mänskligt hjärta se till mänskors nöd.
Sträng var den lag, som fällde och som slog
Den som i ungdoms oskuld glättigt log,
Men strängast dock, när med sitt maktspråks bud
Den gav sig ut för att försvara Gud.
Medeltiden.
Den domstol, som skulle rannsaka den oskyldiga och olyckliga Rebecka, hade säte i den upphöjda, övre del av den stora salen, vilken vi förut beskrivit såsom hedersplatsen, avsedd att intagas av husets förnämligare invånare eller gäster.
På en upphöjd plats mitt framför den anklagade satt temppelordens stormästare i full ornat med den vita, veckrika manteln, och i handen höll han den hemlighetsfulla staven med ordens symboler. Vid hans fötter stod ett bord, där två ordenskaplaner tjänstgjorde som skrivare; de skulle protokollföra dagens förhandlingar. Dessa andligas svarta dräkter, bara hjässor och undergivna utseende stodo i skarp motsats till de krigiskt utrustade riddarna, vilka antingen hörde till preceptoriet eller kommit dit för att uppvakta sin stormästare. Preceptorerna — fyra sådana voro närvarande — sutto på lägre stolar något bakom sin superior, och de riddare, som icke innehade sådan rang inom orden, sutto på bänkar, ännu lägre och på samma avstånd från preceptorerna som dessa från stormästaren. Bakom dem, men ännu i den upphöjda delen av salen, stodo ordens väpnare i vita dräkter av enklare beskaffenhet.
Hela församlingen hade en prägel av det djupaste allvar, och i riddarnas ansikten lästes krigiskt mod i förening med den högtidliga värdighet, som anstod medlemmar av en andlig orden och vilken i stormästarens närvaro icke saknades hos någon.
Den återstående och lägre delen av salen var fylld med bardisanbeväpnade vakter och andra, som ditlockats av nyfikenhet att få på samma gång se en stormästare och en judisk trollkvinna. De ojämförligt flesta av dessa åhörare hörde i en eller annan egenskap till tempelherreorden och igenkändes följaktligen på sina svarta dräkter. Men bönder från den omgivande trakten hade icke vägrats tillträde, ty det var Beaumanoirs stolthet att göra sin rättskipnings uppbyggliga skådespel så offentligt som möjligt. Hans stora, blå ögon tycktes vidgas, då han såg ut över församlingen, och hans ansikte fick ett nästan förklarat uttryck av det inbillat stora och förtjänstfulla i den roll, han nu stod i begrepp att spela. En psalm, vari han själv instämde med en djup och fyllig röst, som icke försvagats av åren, började dagens förhandlingar, och de högtidliga tonerna av Venite, exultemus Domino, som så ofta sjungits av tempelherrarna, innan de drabbat samman med jordiska motståndare, ansågs av Lukas bäst ägnad att inleda den förestående triumfen — ty en sådan var han viss att det skulle bliva — över mörkrets makter. De djupa, utdragna tonerna, som uppstämdes av hundra mansröster, vana att sjunga samman i körer, stego mot valven och brusade som ett dån av mäktiga vatten.
När sången tystnat, såg sig stormästaren om i kretsen
