orden skulle vi hellre vilja anförtro detta och ännu viktigare uppdrag.»
»Högvördige fader», svarade preceptorn av Goodalricke, »ingen förtrollning kan hava makt över den kämpe, som framträder till att strida för Guds dom.»
»Du säger rätt, broder», sade stormästaren. »Albert Malvoisin, giv denna stridspant åt Brian de Bois-Guilbert. Det är vårt uppdrag till dig, broder», fortfor han, vändande sig till Bois-Guilbert, »att du må strida manligen, icke tvivlande på den goda sakens seger. — Och märk, Rebecka, att du tredje dagen från denna dag måste hava funnit dig en kämpe.»
»Det är en kort tid», svarade Rebecka, »för en främling, som även är av annan tro, och svårt bliver det för mig att på den finna någon som vill våga liv och ära för min sak emot en riddare av stort rykte.»
»Vi kunna ej utsträcka tiden», svarade stormästaren. »Striden måste utkämpas i vår närvaro, och flera viktiga angelägenheter kalla oss härifrån på den fjärde dagen.»
»Ske då Guds vilja», sade Rebecka. »Jag sätter min lit till honom, för vilken ett ögonblick lika väl förslår till min räddning som en människoålder.»
»Väl har du talat, flicka», sade stormästaren, »men nogsamt veta vi även, vem som kan förkläda sig till en ljusets ängel. Det återstår blott att bestämma en lämplig plats för striden och, om så skulle inträffa, för avrättningen. — Var är preceptorn av Tempelstowe?»
Albert Malvoisin stod ännu med Rebeckas handske i handen och talade mycket allvarligt, men med låg röst till Bois-Guilbert.
»Vad?» sade stormästaren. »Vill han icke mottaga panten?» »Han vill — han gör det, vördige fader», sade Malvoisin, i det han smög handsken under sin egen kappa. »Och till stridsplats anser jag bäst lämpa sig Sankt Georgs tornerbana, som tillhör detta preceptorium och av oss användes till krigiska övningar.»
»Det är gott», sade stormästaren. »Rebecka, på denna tornerplats skall du framställa din kämpe, och om du sviker härutinnan eller om din kämpe besegras genom Guds dom, skall du dö en trollkvinnas död enligt vårt beslut.»
»Amen!» ljöd det runt omkring.
Rebecka sade intet, men hon såg upp mot himlen, knäppte sina händer och stod en stund orörlig. Hon erinrade därefter i hovsamma ordalag stormästaren, att hon borde få tillfälle att fritt meddela sig med sina vänner för att underrätta dem om sin belägenhet och om möjligt förskaffa sig någon kämpe att strida å hennes vägnar.
»Det är rättvist och tillbörligt», sade stormästaren. »Välj en budbärare, som du har förtroende för, och han skall hava fritt tillträde till din fängelsekammare.»
»Finnes det någon här», sade Rebecka, »som antingen för en rättvis saks skull eller för riklig vedergällning vill uträtta en nödställds ärende?»
Alla tego, ty ingen ansåg det rådligt att i stormästarens närvaro giva tillkänna något deltagande för den fångna och utsätta sig för misstanken att luta åt judendomen. Icke ens utsikten till vedergällning, långt mindre blotta känslan av medlidande, kunde få makt med dessa farhågor.
Rebecka stod ett par minuter i obeskrivlig ångest. Därpå utropade hon:
»Är det verkligen så? Skall jag här i England bliva berövad den ringa utsikt till räddning, som återstår mig, emedan ingen vill visa mig den barmhärtighet som icke plägar förvägras den värsta brottsling?»
Higg, Snells son, svarade slutligen:
»Jag är blott en stackars krympling, men att jag kan alls röra mig och gå, för det har jag hennes barmhärtiga hjälp att tacka. — Jag skall uträtta ditt ärende», tillade han, vändande sig till Rebecka, »så gott en krympling kan, och jag skulle vara glad om mina ben vore nog snabba att gottgöra det onda, jag gjort med min tunga. Ack, när jag berömde din barmhärtighet, anade jag föga att jag bragte dig i fara.»
»Gud styr allt», sade Rebecka. »Han kan genom det svagaste redskap göra en ända på Juda fångenskap. Till att framföra hans budskap är snigeln en lika säker budbärare som falken. Uppsök Isak från York — här har du till lega för häst och karl — jag vet ej, om det är en himmelsk ingivelse, men jag känner en inre förvissning att jag icke skall dö denna död och att en kämpe skall antaga sig min sak. Farväl! På din skyndsamhet bero liv och död.»
Bonden tog papperslappen, på vilken blott några få ord
