styrka, som hans fiender skola frukta att möta, och att sålunda det planlagda förräderiet kan kvävas utan svärdslag. Estoteville och Bohun torde inte vara starka nog att rycka fram mot York förrän om tjugufyra timmar. Jag måste hava underrättelser från Salisbury i söder, från Beauchamp i Warwickshire och från Multon och Percy i norr. Kanslern måste försäkra sig om London. Ett alltför plötsligt framträdande skull utsätta mig för helt andra faror än de, varur min lans och mitt svärd, även med bistånd av den djärve Robins båge, de glade munkens knölpåk och den kloke Wambas horn, kunna rädda mig.»
Wilfred bugade sig undergivet, väl vetande, huru fåfängt det var att bekämpa den otyglade äventyrslust, vilken så ofta utsatte hans herre för faror, som han lätt kunnat undvika eller rättare som det var oförlåtligt av honom att hava utsatt sig för. Den unge riddaren suckade därför och teg. Och belåten att hava bragt sin rådgivare till tystnad, fastän han sitt hjärta erkände förebråelsens rättmätighet, inlät sig Rickard i samtal med Robin Hood.
»Stigmanskonung», sade han, »har du några förfriskningar att bjuda din kunglige broder? De här döda skälmarna ha skaffat mig både motion och aptit.»
»Sanningen att säga», svarade stigmannen, »ty jag vill inte ljuga för min nådige konung — så är vårt visthus huvudsakligen försett med —» Han tystnade en smula förlägen.
»Med vilt, förmodar jag?» sade Rickard glatt. »Ja, sämre kan man få — och vill inte kungen stanna hemma och jaga sitt villebråd själv, får han inte knota alltför mycket, om han finner att andra göra det i hans ställe.»
»Om ers nåd då ännu en gång vill hedra en av Robin Hoods mötesplatser med sin närvaro», sade stigmanshövdingen, »skall det inte saknas varken viltstek eller ett stop öl och kanske inte heller en bägare drickbart vin.»
Stigmannen gick följaktligen förut och efter kom den käcke konungen, som sannolikt var gladare över detta tillfälliga sammanträffande med Robin Hood och hans män än han skulle varit att återtaga sin kungliga värdighet och sitta till bords i en lysande krets av pärer och ädlingar.
Nu framdukades i hast en skogsmåltid under en stor ek för konungen av England och dessa män, som voro fågelfria enligt hans lagar, men som för tillfället utgjorde hans hov och hans livvakt. Konungen gav sig god tid i deras krets, och när han slutligen gjorde uppbrott, lät Robin Hood eskortera honom ett stycke på väg, varefter Rickard, åtföljd av Ivanhoe, Gurth och Wamba, fortsatte sin färd i riktning mot Coningsburgh, dit de framkommo utan vidare äventyr och innan solen ännu gått ned.
XXXIX.
GUDSDOMEN
Så tynge Mowbrays synder på hans barm,
Att på hans stolta häst de knäcka ryggen
Och vräka ryttarn huvudstupa ned.
Rickard den andre.
Vår scen är nu åter platsen utanför Templestowes preceptorium, där den blodiga tärningen skulle kastas om Rebeckas liv och död. Där rådde samma liv och rörelse, som om hela traktens invånare strömmat till för att närvara vid en folkfest. Det var därför en ansenlig folkmassa, som hade sina ögon fästa på preceptoriets port för att få se den procession, som skulle utgå därifrån, och ännu flera hade redan tagit plats kring den tornerplats som tillhörde preceptoriet. Denna bestod av ett stycke inhägnad mark, som blivit omsorgsfullt planerad för att användas vid ridderliga lekar och idrotter. Den låg på toppen av en sakta sluttande kulle och var omgiven av starka palissader, och som tempelherrarna gärna inbjödo åskådare att bevittna deras skicklighet i ridderliga idrotter, var den rikligt försedd med läktare och bänkar för dessas bekvämlighet.
Vid detta tillfälle var en tron för stormästaren uppförd vid östra ändan, och kring densamma funnos hedersplatser för ordens preceptorer och riddare. Över dessa svajade det heliga standaret, som efter tempelherrarnas stridsrop kallades Beauséant.
Vid den motsatta ändan av tornerplatsen var en hög med risknippor, så ordnade kring en djupt i marken nedslagen påle, att det olyckliga offret kunde träda inom deras hemska rund
