obetydligaste önskan. För dig är gåvan därför av ringa värde — och för mig är det jag bortgiver av ännu mindre värde. Låt mig ej tro, att du tänker lika illa om vårt folk, som man i allmänhet gör. Tror du, att jag skattar dessa gnistrande stenar högre än min frihet, eller att min fader värderar dem något i jämförelse med sin enda dotters heder? Tag dem, lady Ivanhoe — för mig hava de intet värde. Jag kommer aldrig mer att bära några smycken.»
»Du är alltså olycklig!» sade Rowena, slagen av det uttryck, varmed Rebecka sade de sista orden. »O, stanna hos oss — heliga mäns undervisning skall förmå dig att övergiva din vilsefarande tro, och jag skall vara en syster för dig.»
»Nej, lady Rowena», svarade Rebecka med samma stilla vemod både i den veka rösten och de sköna anletsdragen — »det kan icke så bliva. Jag kan icke byta om mina fäders tro likt en klädnad, som ej passar för det klimat, i vilket jag söker ett hem, och olycklig, lady Rowena, blir jag ej. Han, åt vilken jag ägnar mitt återstående liv, skall bliva min tröstare, om jag gör hans vilja.»
»Haven I då kloster, och tänker du draga dig tillbaka till ett sådant?» frågade Rowena.
»Nej», sade judinnan, »men bland vårt folk har det sedan Abrahams tid funnits kvinnor, vilka ägnat sina tankar åt Gud och sina krafter åt barmhärtighetsgärningar, vårdande de sjuka, födande de hungriga och tröstande de bedrövade. Till dem vill Rebecka räknas. Säg detta till din make, om han händelsevis skulle fråga efter dens öde, vars liv han räddat.»
Det var en ofrivillig darrning i Rebeckas röst och en vekhet i tonfallet, som kanske förrådde mer än hon skulle önskat. Hon skyndade att taga avsked av Rowena.
»Farväl!» sade hon. »Må Han, som skapat både jude och kristen, gjuta sin rikaste välsignelse över dig! Det skepp, som skall föra oss härifrån, kunde lyfta ankar, innan vi hinna ned till hamnen.»
Hon svävade ut ur rummet. Rowena stod häpen kvar, som om hon sett en syn. Den sköna saxiskan berättade detta sällsamma samtal för sin make, på vilken det gjorde ett djupt intryck. Han levde länge och lyckligt med Rowena, ty de vore fästa vid varandra ända från barndomen och älskade varandra ännu mer, då de tänkte på alla de hinder, som stått i vägen för deras förening. Men det skulle vara alltför närgånget att undra, om icke minnet av Rebeckas skönhet och högsinthet återkom oftare för hans själ, än Alfreds fagra ättling kanske skulle gillat.
Ivanhoe utmärkte sig i konung Rickards tjänst och hugnades med flera nådevedermälen. Han skulle kanske stigit till ännu högre äreställen, om icke den hjältemodige Lejonhjärta ljutit en förtidig död framför slottet Chaluz i närheten av Limoges. Med denne ädle, men oförvägne och äventyrslystne konung försvunno alla de förhoppningar, som hans ärelystnad och hans ädelmod hade grundat, och på honom kunna med en liten förändring de rader tillämpas, som doktor Johnson skrev om Karl av Sverige:
Hans lott vart kastad till en främmad strand,
En ringa fästning och en okänd hand.
Det namn, som varit världens skräck en gång,
Nu lever blott i saga och i sång.
SLUT
