torianska litteraturen, hos hvars förnämsta författare, en Dickens och Thackeray, vi spåra liknande tendenser. I Tyskland uppstår en kraftigt klingande politisk lyrik, som sjunger ned den gamla tiden. På alla områden är det realismen i växlande former som går segrande fram.
Sådana äro i stort sedt de utvecklingsstadier, hvilka den europeiska litteraturen genomlupit sedan början af sjuttonhundratalet. Ludvig den fjortondes hoflitteratur aflöstes af tysk klassisitet. Nyromantiken öfvergår småningom till realism.
II.
Ingenstädes försiggår romantikens intåg med större buller och bång än i den svenska litteraturen. Det är den stora ofredens dagar, som för långliga tider klyfver det litterära Sverige i två partier. Ännu har knappast larmet från den väldiga striden hunnit lägga sig. Åtminstone är det icke länge sedan dess historia skrefs ifrån ren partiståndpunkt, och i de historiska framställningarna tycktes grälet från dagskampen ännu återklinga. Man diskuterade med högtidligt allvar, om det var fosforisterna eller akademikerna, som börjat striden och följaktligen hade den största skulden till allt detta oväsende, hvilket störde den frid, som bör råda i de svenska landamärena; man indelade de stridande i onda och goda, och allt efter partiståndpunkt var det än fosforisterna, än akademikerna, som spelade den ena eller andra rollen. Eller man uppställde den frågan, om icke utan fosforisternas uppträdande den högst nödiga reformen i vitterheten kunnat tilldragit sig. Under det man sålunda utredde romantikens yttre historia, glömde man emellertid att undersöka hvad som verkligen tilldragit sig i den svenska litteraturen från Gustaf den tredjes död fram till 1830. Hvad är det som ligger bakom allt detta gräl och partitagande och hvad är resultatet, när ändtligen striden afstannar?
Det är icke här platsen att närmare ingå på och belysa denna fråga. Men just för att finna det perspektiv, i
