konstnär och icke heller Dalin var mannen att representera ett helt lands litteratur. Med Gustaf III fick vitterheten visserligen ett friskare lif, men det var icke en litteratur, som var framsprungen ur nationens hjärta, tvärtom var den alltjämt baserad på utländska mönster och trots en viss mångfald tom och enformig. Fosforisterna, som kommo efter, förmådde icke åstadkomma något bättre. De gjorde visserligen slut på alexandrinens välde, men insatte i stället en mångfald andra versformer lånade från olika länder, utan att betänka, »att versslaget så mycket det än synes vara en arbiträr utsida, har sin i språkets, i ämnets, i nationens individuella utbildning grundade nödvändighet.»
Obestridligen var det en sårbar punkt, mot hvilken Runeberg riktade sina pilar, om man betänker, huru hela den sista skaldegenerationen, genomträngd af göticism, skräflat om det nationella. Angreppet var från polemisk synpunkt väl riktadt. Men såg man djupare, låg det något orättvist i Runebergs framställning, ty romantiken hade dock redan i underbar mångfald framlockat några af de djupaste dragen i det stora och underbara sagolandets och dess befolknings väsende. Ursäkten ligger i Runebergs ungdom och i de tankar han själf bar på, och för hvilka han behöfde luft och plats.
I viss mån var det fosforisternas angrepp på den franskt klassiska litteratur, som härskade, då de började sitt fälttåg, som Runeberg förde vidare. Men han stannade icke därvid. I artikeln En blick på Sveriges nu gällande litteratur, som är ett helt program, om man läser både hvad som står på och emellan raderna, framförde han ännu en gång deras synpunkter; men samtidigt angrep han dem själfva ungefär på samma sätt som Tegnér i jubelfesttalet.
Början af sistnämnda uppsats utgöres nämligen af ett citat ur Polyfem, själfva fosforisternas hufvudangrepp på den franskt klassiska bildningen i Sverige. Och därefter följer en liknande holmgång mot fosforisterna själfva. Icke heller de hafva lyckats åstadkomma en verklig poesi. Slutligen riktar Runeberg sitt angrepp äfven mot den samtida litteraturen, i det han uppkastar frågan: på hvad punkt står Sveriges poesi nu, och är den i någon mån naturligare och följaktligen mera betryggad till sin varaktighet än den var före den ästetiska revolutionen? »Den kan icke ens jämföras med den föregående perioden i yttre rikedom, utan att i intensivt af-
