seende vara öfverlägsen densamma.» Sedan han närmare begrundat detta uttalande fortsätter han:
»Men hvad hafva vi åter efter fosforisternas uppträdande fått i poetiskt afseende? Phosphoros och en mängd kalendrar, i hvilka kanske till en hundradel stycken af värde finnas, något mera är drägligt och det vida mesta är en sammangyttring af allt, hvad känslohäfning och lättsinnighet har berserksmässigt och kaotiskt. De viktigaste arbeten, gifna under denna tid, utgöras af Frithiofs saga och en mängd smärre sånger af Tegnér, Atterboms Lycksalighetens ö, en dramatisk dikt af von Beskow, Franzéns romanartade poemer jämte några förut otryckta mindre stycken, Stagnelii och Vitalis’ skrifter och några flera andra.» — Som man ser, Runeberg är ej belåten med litet — det är hela buketten af våra förnämsta dikter, som han med en föraktfull åtbörd kastar åt sidan. »Säkert är åtminstone att ingen af de nya författarne uppenbarat sig som en sann och skapande poetisk natur… Ingen af dem bar öppnat en ny allmän åsikt af naturen, en ny värld»… Därefter öfvergår han till en kritik af de enskilde författarne: »Tegnérs poesi är mera än ytlig … v. Beskow är till sin poesi lika litet djup och sann som Tegnér, men är tillika honom underlägsen i alla yttre företräden… Lycksalighetens ö af Atterbom har några blixtar af poetisk inspiration, men är allt för mycket sväfvande, oredig och ofulländad för att kunna få namn af ett verkligt, poetiskt konststycke och öppna för läsaren den klara utsikt i naturen, som ett sådant skänker, utom den omständighet, att dess högsta tendens syftar på framställningen af en spekulativt uppdagad sanning och därigenom är i sig själf för mycket begränsad för att kunna fylla idén af en sann poesi.» Franzén har icke diktat mycket efter 1810, och hvad han skrifvit är underlägset hans föregående poesi. »Och så är min öfvertygelse», säger han på ett annat ställe i denna artikel, »att en ny revolution, lik den förra (den fosforistiska), skall inträffa i Sveriges vitterhet ännu, då allt, hvad för närvarande är högt ansedt, skall kastas ned lägre, än det i sig själft är, och nya, till äfventyrs lika falska, toner blifva hyllade och ansedda såsom oöfverträffliga.»
Dessa båda uppsatser, i hvilka Runeberg således gör rent bord i den svenska litteraturen, fullständiggöres af flera andra, som ännu tydligare framhäfva, hvad Runeberg åsyftade.
