Projekt till en poetisk förening är en skarp och träffande satir öfver göticismens utväxter, öfver den falska och yfverborna fosterländskhet, som vid denna tid gjorde sig så bred i den svenska litteraturen. Och i anmälan af v. Beskows Sveriges anor i Försök till en naturalhistorisk beskrifning öfver den poetiska örnen gisslade han icke mindre dräpande den tanketomma och glittrande skaran af tegnerider.
I viss mån kunna som sagdt dessa angrepp betraktas såsom en fortsättning af den litterära striden här hemma. Återklangen af dessa sysselsatte vid denna tid sinnena i det aflägsna Finland, hvarest man då höll på att skeda gammalt från nytt. Och mannen som skulle göra det, var just Runeberg, hvilken under året 1832 befann sig i en stark inre jäsning, och som redan i sina lyriska dikter slagit in på en ny väg och med Elgskyttarne ytterligare fortsatte densamma. Ensidigheten i hans kritik förklaras mer än väl häraf. Dessa artiklar äro framförallt framsprungna ur ett inre behof att gifva den egna personligheten luft, att häfda riktigheten af redan förvärfvade principer. För Runeberg med hans klassiska uppfostran var fosforismen för oklar och framförallt dess naturdyrkan för spekulativ och mystisk. Själf skulle han skapa en naturdikt som på samma gång, som den gifver stämningar, äfven låter oss se tingens yttre sida. Göticismen med dess historiskt romantiska karaktär tilltalade icke heller hans nyktra sinne. Själf sökte han folket i dess dagliga kamp och fann där dess storhet. Tegnerismen slutligen kunde ej tilltala honom, ty dess retorik var för lyrisk, smög sig ej tillräckligt efter tingens natur, uppträdde för själfständigt, var liksom en yttre brokig paraddräkt; och för hvad han kallade reflexionspoesien, för utvecklandet af ideer i dikten, saknade han själf sinne: tanken och bilden skulle täcka hvarandra, det var en af hans ästetiska grundprinciper, från hvilken han aldrig vek. Mellan raderna på dessa Runebergska artiklar läser man sålunda ett helt program — ett program, som han äfven skulle förstå att fylla. Det var just han, som skulle skapa det nya stilidealet.
Udden i Runebergs angrepp var riktad mot Tegnér och hans efterföljare. Det var också den värst tilltygade af dem, v. Beskow, som samma år svarade i Nya Dagligt Allehanda med en spetsig artikel: Den nya stjärnan i öster.
Uteslutande mot fosforisterna och deras båda förnämsta
