banérförare äro däremot ett par andra artiklar riktade, som sågo dagen under trettiotalet. Den ena af dessa är C. A. Hagbergs Bref till ett äldre fruntimmer om Azouras Lazuli Tintomara och Ramido Marinesco, hvilka lästes i Uppsala Correspondenten 1835; den andra är en artikelserie med anledning af Atterboms samlade skrifter i Aftonbladet 1837.
Carl August Hagberg, var son till dåvarande hofpredikanten, en af de aderton i svenska akademien, Carl Petter Hagberg, hvilken såsom kyrkoherde och professor i Lund tillhört den tegnérska kretsen. Carl August var själf docent i grekiska vid Uppsala universitet och hade vunnit Zibethska priset i akademien. Dessa hans föregåenden och familjetraditioner spåras mer än väl i tjugufemåringens kritik. Hans konstprinciper äro närmast Tegnérs, d. v. s. klassiska och rationalistiska; och hans religiösa åsikter äro strängt ortodoxa.
Rent ästetiskt taget är denna kritik icke betydande. Hagberg, som några år senare skulle vara en af våra förnämsta kritici, om ock alltid något doktrinär, har intet öga för skönheten i denna modärna fesaga, som jämte Lycksalighetens ö väl är bland det vackraste, den svenska nyromantiken frambrakt. Han har icke lyckats sätta sig in i Almqvists tankegång och har icke förstått innebörden af dessa Almqvistska tankar, som han angriper i en öfverlägset persiflerande ton. Men med verklig skarpsinnighet har han slagit ned på alla Almqvists egendomliga idéer, hela det kontraband, som denne tänkte på sitt vanliga insinuanta sätt insmuggla i den svenska marknaden. Intet af det som strider mot den fastslagna ortodoxa kristendomsuppfattningen eller den ortodoxa etiken, undgår hans ögon. Däri ligger också det hufvudsakliga intresset med dessa artiklar; här står världsåskådning mot världsåskådning; rationalism mot känslosvärmeri, tradition mot subjektivism; känslokristendom mot dogmatik och modärn personlighetsmoral mot lagens bokstaf.
Med den klarhet och konsekvens, som alltid utmärkte Hagberg, inleder han sin kritik med ett allmänt angrepp på nyromantiken och Goethe såsom den allmänna källan till de förvillelser han sedan tar i upptuktelse. Därefter slår han ned på själfva hufvudpunkten i Almqvists arbete: framställningen af det djuriska. Almqvist hade sammanfattat sin uppfattning om detta i följande ord:
