kunnat försvara[1]. På att återvinna det offrade han aldrig en tanke, icke ens en gång under mötet med Alexander i Åbo, då det kanske icke varit omöjligt att på fredlig väg åstadkomma en förändring. Helt andra tankar rörde sig i hans sinne. Skarpsinnigt förutsåg han Napoleons fall, och det var han, som anvisade de taktiska medlen för hans tillintetgörande i Rysslands snövinter. Hans program blef förbund med den östra grannen och genom denna allians Norges vinnande åt Sverige. Och trots alla svårigheter, landets fattigdom, soldaternas bristande utbildning, stormakternas försåtliga motintriger, Wienerkongressens fientlighet, genomförde han sina planer. Visserligen har man förebrått honom, att den union han accepterade, mera var en union på papperet än en verklig förening mellan tvenne folk. Han insåg det, men tidsomständigheterna tilläto icke mera, och såsom främling slogs han dessutom långt mera af likheterna mellan de båda folken än af deras olikheter. Han beräknade, att de båda folken af samma stam och i det stora och hela af samma lynnen, lefvande under samma naturförhållanden och i samma ekonomiska belägenhet, slutligen af sig själfva skulle inse, att föreningen vore nyttig och välgörande för dem båda och sammansmälta.
Äfven i landets inre förhållanden har Karl Johan uträttat storverk, trots allt hvad man från olika synpunkter kan invända emot mycket af hans görande och låtande. Den svagaste punkten i hans styrelse är utan tvifvel hans finanspolitik, hans försök »att styra kursen», men han hade åtminstone den förtjänsten, att, om också sent, böja sig och följa andras råd, så att slutligen en förnuftig realisation åstadkoms. Men från det ögonblick, då han tagit regeringstömmarna i sin hand, började åter ordning och reda att
- ↑ Hans yttrande till Adlercreutz om finska kriget, när denne uppmanade honom att gå mot Ryssland, är en krigares omdöme: detta eländiga, planlöst förda krig, i hvilket stor personlig tapperhet ådagalagts, men inga resultat uppnåtts. Han kallar det ett guerillakrig. Hela motsatsen mellan hans uppfattning af kriget (såsom en stratetisk rörelse för att uppnå vissa syftemål) och de samtida svenska generalernas, framträder äfven genom en jämförelse mellan de senares och Bernadottes hållning i Napoleonskrigen. Bernadotte underhandlar öfverallt där underhandlas kan, han är ytterst angelägen att icke uppoffra en enda svensk soldat utan vederlag och håller sig så tillbaka, att de allierade slutligen måste tvinga honom framåt; å andra sidan Adlercreutz, för hvilken kriget är ett hjältedrapa och som vid intåget i Leipzig är så uttröttad på all denna klokhet och all denna feghet, som han kallar Karl Johans krigssätt, att han utan tanke på sin ställning, utan att förstå, hvad som verkligen försiggår, endast begär att få dö och rider i täten för trupperna under det värsta kulregnet in på Leipzigs gator.
