att uttrycka det på ett tredje sätt, så är begreppet djurisk detsamma som Schiller på sitt språk förstår med naiv. Att vara djurisk är att vara naiv, att kunna göra det högsta af instinkt och icke på grund af yttre lagbud.
På samma sätt stöter sig Hagberg öfver det hedniska sätt, hvarpå Almqvist talar om de kristna mysterierna (»döpelsens heliga scen, nej akt»): »Läs blott igenom den berömda scenen i Clara kyrka, och du skall finna den vedervärdig just därför, att förf. gör sig möda att framställa en person som intressant, hvilken ej allenast kan umbära, utan äfven ej är i stånd att fatta de heliga mysterierna».
Riktigt framhäfver han också Almqvists malplacerade subjektivism i den historiska genren, som han nyligen gifvit bevis på i Hermitaget.
Sedan Hagberg därefter äfven vändt sig emot det dämoniska i Ramido Marinesco och scenen med Magdalena i Jaktslottet slutar han med följande ord:
»Häraf kan du göra dig ett begrepp om hufvudtanken i Törnrosens bok, hvilken, då den gör människan till ett physiskt ting, lika underkastad passionens absoluta förstöringskraft, som den vegetativa naturen är underkastad förruttnelsen, äfven upphäfver skillnaden mellan godt och ondt.»
Hagbergs angrepp är ett tydligt förebåd om den kritik, hvilken sedan skulle träffa Almqvist från hegelskt håll. I striden mot Det går an framfördes både af Snellman och af Hvasser liknande synpunkter mot Almqvist. Däremot har Hagberg själf sedan endast ett par gånger i förbigående yttrat sig om honom.[1]
År 1837 utkom en samlad upplaga af Atterboms dikter. Med anledning af denna innehåller Aftonbladet för den 21 och 23 september 1837 tvänne artiklar: Återblick på den nya skolan.[2]
- ↑ Nämligen i en artikel om friherrinnan Knorrings Cousinerna i Studier och Kritiker 1844 n:o 5 och 9 samt därsammastades 1845 på tal om Monografien.
- ↑ Äfven i Nytt Dagligt Allehanda förekom under hösten 1837 och hösten 1838 (30 nov., 1 och 5 dec., 8, 11 och 12 jan. 1838) en serie artiklar om Atterboms dikter. Denna recension är emellertid af föga intresse, då den endast framställer stilistiska småanmärkningar. Den är skrifven från rent akademisk synpunkt, och utmynnar i det allmänna omdömet, att det varit bättre för Atterbom, om han ej hämtat något från tyskarna, ty de kunde endast gifva honom sin öfverflödande känslighet: af denna hade han emellertid själf mer än nog. Känslans »tukt, hejd och sans» däremot kunde de ej lära honom men väl fransmännen.
